något ressällskap, — när jag inte kan få dig med», tillade han och kysste hennes hand. »Jag ville bara ut och röra på mig.» Han gick med henne till soffan och satte sig bredvid henne för att beskrifva för henne, hvilken resetur han hade uppgjort för sig. Först på jernväg, sedan med skjuts ned igenom skogsbygderna, ut på slätterna och fram emot hafvet, der hans barndoms hem en gång legat! »Och du tänker inte besöka någon under vägen?» frågade hon. »Nej, det tror jag inte», svarade han, »bara åka, så långt jag kan komma på den tid, som du tillåter mig, — och så vända om hem!» Hon satte sig att sy igen, och han gick fram och tillbaka på golfvet och rökte sin cigarr, medan han beständigt talade om, huru han hade tänkt använda hvarje dag. Han var mycket glad och hon var mycket ledsen; men då de begge anade hvarandras sinnesstämning, försökte de ömsesidigt att lägga band på sig. Han försökte att icke se fullt så strålande ut, som hon anade honom vara, och hon talade med glädtig röst, ehuru det låg ganska tungt med bedröfvelse öfver henne. Det led fram på aftonen, och qvällsbordet dukades. Medan hon lagade i ordning thé, lade han ihop några saker i en nattsäck, och tidigt på qvällen gingo de till hvila. Nästa morgon, medan hon ännu låg halfsofvande, var han uppe, hade klädt sig, druckit en kopp kaffe och kom nu sakta till hennes säng. »Adjö, min älskade vän!» sade han och kysste henne på hand och mun och ögon. »Sof ännu ett par timmar, och skicka mig några ord i morgon.» Hon slog armarne om hans hals, men kunde icke säga ett ord, och i nästa ögonblick var han försvunnen. Men den unga frun sof icke. Hon låg vaken och gret och tyckte, hon var den olyckligaste menniska i hela verlden. — Och det bara derför, att hennes man reste ifrån henne i tre dagar? — Ja, hon var af samma tanke som de allra flesta unga fruar, att hon hade föreställt sig äktenskapet som en evig tête-à-tête, aldrig afbruten af annat än de allra nödvändigaste göromål; hvilka af båda parterna måste betraktas som ett nödvändigt ondt. Hon hade varit sina föräldrars enda barn och uppfostrats visserligen med förstånd och allvar, men också med en outtömlig ömhet. Att vara ensam och i något, hvad helst det vara månde, lita endast på sig sjelf, det hade hon aldrig försökt. Af sina närmaste vänner hade hon dessutom varit föremål för beundran på grund af många goda och älskvärda egenskaper och hade sålunda i det hela varit ett ganska bortskämdt barn. Knapt fullvuxen, hade hon haft flere hedrande friareanbud, och hon utöfvade på alla de män, som kommo i hennes närhet, denna välgörande, milda inflytelse, om hvilken man ej kan säga, hvarifrån den kommer. Hon egde detta qvinliga, taktfulla, hängifna, alltid sig lika väsen, som de flesta manliga och stormande själar så gerna hvila ut hos. Då hon derför en vacker sommardag hade gifvit sin nu varande man ja på hans frieri, hvilket följde hastigt på deras bekantskap, blef det stor uppståndelse bland alla hennes vänner. Att Nanny verkligen nu var förlofvad! Att det fans en man, som var så lycklig, att han fått henne till hustru! Detta berättades med utropstecken och skakningar på hufvudet från den ena till den andra. Hennes bröllop för ett år sedan firades också med stor högtidlighet i hennes faders förmögna hus. Der funnos då många gråtande väninnor, som aldrig i lifvet sett någonting så förtjusande som Nanny såsom brud, så många rörda gamla tanter och vänliga farbröder, — och framför allt hennes föräldrar, som ju gåfvo sitt eget hjerteblod, när de nu läto Nanny fara bort! — Men hon for den aftonen bort med sin mans arm om lifvet och hans kappa slagen om sig, och hon kände det icke som ett offer, utan som den största lycka, som fallit på hennes lott, att få lof att vara hos honom. Att hennes nya hem låg många mil aflägset från den stad, i hvilken hennes föräldrar bodde, att hon der hvarken hade slägt eller vänner, det frågade hon icke efter. Lika passioneradt, som hon förr hade älskat sina föräldrar, lika fullkomligt gick hon nu upp i kärleken till sin man, så som riktiga flickor alltid göra. Hennes man hade mycket arbete, både hemma och ute, och hon fick snart känna, att hon rätt ofta måste vara ensam, men det var likväl endast det sorgligt nödvändiga embetet, som gjorde