detta. Annars gick han ytterst sällan ifrån henne, och om icke hela året bestod af en evig kärleksduett, så användes dock åtskillig tid dertill, och hon var fullkomligt öfvertygad om, att det egentligen endast fans ett äkta par i verlden, som riktigt älskade hvarandra, och det var hon och hennes man. — Att han derför nu med ens utan ringaste anledning kunde vilja resa ifrån henne, det hade kostat mycket på henne, till på köpet under denna tid, då det icke var så långt till den stora förestående katastrofen. Nästa månad väntade hon sin moder, som skulle vara hos henne, till dess hon igen vardt rask och kunde öfvertaga sitt hus; men just nu var hon så trött och så bekymrad och tyckte, att hon helst ville ha sin man hos sig i hvart ögonblick. »Men kunde han icke också behöfva litet hvila och förströelse?» sade en helt anspråkslös röst inne i hennes hjerta. Dock — den tillbakavisades i största onåd. »Skulle jag någonsin kunna resa ifrån honom?» sade hon halfhögt och gaf sina tårar fritt lopp. »Aldrig skulle jag behöfva annan förströelse än hans sällskap. Tänk, om jag skulle bli sjuk, medan han är borta!» Dermed stoppade hon sin lilla näsa och sitt lockiga hår ner i kuddarne och snyftade högljudt. Men efter en timmes tid föll hon likväl i sömn, och då hon vaknade igen, var hon rätt väl till mods, klädde sig och öppnade fönstren för den vackra sommardagen. »Tre dagar gå snart», sade hon till sig sjelf och såg ut åt jernbanan, der tåget för länge sedan hade försvunnit. *** Imellertid hade Paul i god tid hunnit ned till bangården. Då han kom dit, var morgonen ännu sval, och endast några få resande väntade på tåget, som skulle komma norrifrån. Han gick ut på perrongen och vandrade upp och ned. Luften var hög och ren, och ute öfver fältet sjöngo lärkorna med full hals. Han kände sig sjelf så lätt i kroppen, som om han kunnat flyga. Han lyfte hufvudet och såg ut emot norr. Långt, långt borta, kom tåget, puffande fram röken i små, lätta hvirflar öfver skogen. Nu sprängde det fram ut på slätten och kom i jublande fart, med röken svingande öfver sig som en hvit fana, och med ett hvinande ljud, hvilket lät som ett genomträngande glädjeskri, stormade det in i banhallen. Dörrarne slogos upp raskt och häftigt; man hade brådt och skulle vidare framåt i verlden. Tre minuters uppehåll, — kupédörren smälde igen om Paul, och så gick det vidare i flygande fart. Han var ensam i kupén och hade begge fönstren öppna, så att luften strömmade in i hela sin friskhet. Han tände en cigarr och lutade sig tillbaka i ett hörn. »Nu släpper jag tömmarne: låt det gå!» sade han halfhögt för sig sjelf. Vid nästa station kommo ett par herrar in i vagnen. Den ena, en äldre man, med ett par stirrande stora ögon, hängande kinder och ett slött, förargadt uttryck kring munnen, såg på Paul och kunde icke få sina ögon ifrån honom. Hans min sade tydligt: »den der måste vara galen, som sitter der och skrattar för sig sjelf, som om han såg syner.» Paul gjorde alls ingen min af att (vilja inlåta sig i samtal med honom, och efter att ett par gånger ha stirrat på honom, vände den gamle herrn honom ryggen. Paul var alls icke hugad att konversera med sina medresande. Han tänkte i allmänhet föga i denna stund, utan han bars af obestämda, lätta känslor att finna sig fri från embetsgöromål och hvardagstankar, att kunna obehindradt storma ut öfver det sommargröna landet. Hans glädje öfver att känna sig fri innebar dock icke, att han hatade sin embetspligt. Tvärtom arbetade han med en sådan energi, som endast den gör, hvilken ständigt har pligten för ögonen. Och hans embete var för honom framför allt en gifven pligt. Han var född nere vid södra kusten, der hafvet är synligt öfver allt och jorden vänligare och rikare än der, hvarest han numera hade fått sitt hem. Hans fader var jägmästare, och han hade lefvat sin barndom och alla sina loftider nere på landet. Då han blef student, var han genast vid terminens slut på väg hem, och han tillbragte der sin mesta tid med att drifva omkring och jaga i skogarne, segla ut på hafvet med fiskarena och göra långa fotvandringar inåt landet. Han älskade naturen med en häftighet, som om