hon varit ett lefvande, personligt väsen. Alla de hemliga toner, som blott den känner, hvilken riktigt förstår att ensam för sig sjelf fördjupa sig i hennes ensamhet, hade liksom flyttat öfver på honom. Det var icke blott marken och dess beskaffenhet, han kände, icke blott trädens och blommornas lif, foglarnes olika sång och strömmarne i hafvet längs kusten; nej, det var poesien i allt detta, det hemliga, vilda och oberörda, outgrundliga, som hade gripit honom redan som liten gosse och som alltid lefde i hans hjerta. Han hade hört den lockande fogeln sjunga, om hvilken sagorna dunkelt förtälja, som lockar vandraren längre och längre in i skogens djup och aldrig låter sig fångas. Att han en gång skulle få ord åt sina hemliga tankar, det hoppades han ibland. Inom honom gäste något, som, efter hvad han trodde, en gång måste taga sig uttryck. Något bestämdt lefnadsmål kände han sig icke dragen till; men när han blef student, frågade fadren honom, hvad han skulle bli. Fadren hade icke mycket att lefva af, hade kostat på honom mycket penningar, och nu gällde det att visa, att man användt dem rätt. Detta var ju en fråga, som egentligen icke kunde förundra honom. Menniskan lefver, som bekant, icke af att grubbla öfver lifvets hemligheter eller ens att dikta om dem; och så bestämde Paul sig för att bli jurist, och då han var flitig och allvarlig i sitt arbete, gick det raskt undan för honom, och han hade nu i ett par år varit i statens tjenst. Så vardt han förälskad. Han hade varit kär rätt många gånger förut, men samtidigt hade han hyst afgjord motvilja mot att gifta sig. Då han första gången såg sin nu varande hustru, satt han uppe om natten och räknade efter på alla möjliga och omöjliga sätt, huru han skulle kunna gifta sig. Med en af dessa vanliga saltomortaler i tankegången, med hvilka man bedrager sig sjelf, när man vill få verkligheten att svara mot sina önskningar, kom han till det resultat, att han verkligen kunde gifta sig, och så friade han fjorton dagar derefter. Hans svärfader, som var en förmögen sågverksegare, tyckte om honom, oaktadt han icke hade stora inkomster och ingenting i arf, och gaf honom sin dotter med så riklig hemgift, att de kort derpå kunde hålla bröllop. Nu var han alltså välbestäld embetsman och lycklig äkta man och hade all anledning att vara belåten med sitt öde. Men poesien? Huru gick det med poesien? Om man med poet menar en, som kan ge uttryck och form åt sitt inre väsens poesi, — nej, då blef han verkligen icke poet. Visserligen skref han små visor till sin fästmö, hvilka hon visade för en och annan bland sina vänner, och som dessa egentligen icke tyckte synnerligt om. Det var besynnerliga, otydliga tankar, som kämpade med formen och föga liknade de kärleksvisor, man hos oss var van att se. För hans hustru voro de naturligtvis dyrbarheter. De uttryckte ju hans kärlek till henne, och detta var henne nog. Hon kritiserade dem icke, och när hon på sina väninnors ansigten såg, att de, ehuru de logo vänligt, icke kunde tycka, att hans visor voro lika »vackra» som många andra, de kände, så gömde hon dem för sig sjelf. Numera skref han sällan eller aldrig. Men det fins äfven i lifvet dolda ställen, der poesien, utan att komma till uttryck, skummar som en underjordisk elf, hvilken icke kan hitta väg fram i dagens ljus. Ett sådant osynligt källsprång var det, som fans inom Pauls verld, och när andra menniskor ej sågo annat än ett grönt fält med växande korn och blommiga ängar, så hörde han djupt, djupt derunder den inspärrade, starka strömmen kasta sig inom sina bräddar och lyfta på sina vågor, för att spränga sig väg fram. Till hvardags hade han mycket att göra och var uppfyld af sin nya lycka att lefva tillsammans med ett väsen, som han älskade mer än allt annat i verlden. Men hvarje menniska har sina ensamma ögonblick, och under sådana hörde han stundom ur fjerran förledande toner locka. Lifvet i hela sin oändliga rikedom, med alla sina faror och möjligheter, med allt det fjerran liggande och obekanta, ropade på honom med så många röster, att han måste ut och bort, måste vara ensam med sig sjelf och den stora vida verlden. Med sådana känslor satt han just i sin kupé, då tåget stannade, dörrarne slogos upp och han befann sig vid den station, der han skulle stiga af. Det var vid middagstiden, och en mängd menniskor trängdes i matsalen. Medan han stod och såg