sig om att skaffa sig litet mat, slog en hand honom på axeln, »Nej, vid min heder, är det inte Paul!» Han vände sig om och såg bakom sig en äldre korpulent herre med ett rödlett, vänligt ansigte och kände igen en brukspatron, som varit hans fars gode vän, och som han nu först kom ihog hade en egendom der i trakten. »Du kommer naturligtvis för att helsa på oss, min gosse!» sade brukspatronen och klappade honom gladt på axeln. »Du kommer just i rättan tid, ty flickorna äro hemma, en del ungherrar ha vi också hos oss, och en så god vän dertill som du skall göra glädjen ännu större.» Paul svarade helt ärligt, att han egentligen icke hade tänkt helsa på någon, att han endast i tre dagar kunde vara borta från sin hustru, att han ville ut åt kusten till, och så vidare. Ingenting hjelpte imellertid, och en stund derefter satt han i brukspatronens beqväma vagn och rullade bort till herregården. Den låg icke långt derifrån i en park, omgifven af stora massor löfträd med en väl hållen trädgård och en lång lindallé upp till planen framför huset. Genast vid sin ankomst såg Paul, att der funnos många menniskor på gården. Damernas ljusa klädningar lyste bakom buskarne, och ett par officerare, som begge voro Pauls gamla skolkamrater, kommo med framsträckta händer och glada ansigten och uttryckte sin fröjd öfver att träffa honom. Middagsbordet var snart färdigt, och frun i huset, en vänlig äldre dam, mottog honom med största gästfrihet. Derefter presenterades döttrarne, som Paul förr ej haft tillfälle att se. Den äldsta var ett par och tjugu år. Hon såg allvarlig och förståndig ut, hade mycket att beställa med husliga sysslor och log blott en och annan gång åt sin fästman, en ung ingeniör, som också befann sig der på besök. Så kom den yngsta: »vår lilla baby», sade fadren smeksamt och sköt den sextonårs unga flickan fram emot Paul. Hon var obeskrifligt söt, fin och smärt som en blomma, med ett blekt ovalt ansigte och ett par beslöjade blå ögon, som tittade skygga och nyfikna ut i verlden. Ett långt, lätt krusadt hår hängde nedåt ryggen på henne och i vågor öfver pannan. Hon sade icke många ord, men hon skrattade åt nästan allting, och då skeno hennes små hvita tänder som en solstråle. Hon stod icke många ögonblick på samma ställe, utan beständigt var hon i rörelse, och då gick hon sällan, utan sprang. Hennes hatt var af och på många gånger i minuten, och bäst man trodde, att hon satt bland de andra unga damerna, såg man hennes hvita klädning fladdra långt nere i trädgården. Paul fann henne mycket intagande och kunde icke få sina ögon ifrån henne. Men hon rodnade, så snart man såg på henne och flyktade derpå bort till ett annat ställe. Han försökte tala med henne, men hon svarade blott med enstaka ord, och så skrattade hon. Deremot kunde han tydligt se på henne, att hon betraktade honom, vice häradshöfdingen och äkta mannen, såsom en mycket ålderstigen person, hvilken man icke kunde umgås med. De begge löjtnanterne och ett par unga landtjunkare gjorde henne sin uppvaktning, men det var icke godt att se, om hon föredrog någon af dem. Hon tycktes på en gång vara rätt road deraf och helst vilja vara fri från dem allesammans. Vid bordet sade hon heller icke mycket, åt deremot en hel mängd färska jordgubbar och klappade då och då sin pappa, vid hvars sida hon satt. Middagen var för öfrigt mycket liflig. Alla kände hvarandra och hade tydligen lefvat en längre tid tillsammans på landet. Paul fann sig också, att börja med, rätt väl till mods, ehuru han icke hade så särdeles många beröringspunkter med dem, eftersom han på lång tid icke sett dem af de närvarande, han kände. Men han erfor det välbehag, man alltid har, då man befinner sig i ett väl organiseradt och rikt hem. Allt gick stilla och fort. Hvar och en tycktes veta sin plats och uträtta sina sysslor med duktighet. Barn och föräldrar höllo af hvarandra, tjenstfolket hade tydligen stor respekt och tillgifvenhet för sitt husbondfolk, och den fullkomligaste ordning jemte en viss gammaldags trefnad herskade öfver allt. Paul tänkte med en liten suck på sitt nybörjade hushåll der hemma. Alla de små obehag och motgångar, som äro oundgängliga i ett nystiftadt hem, föreföllo honom nu i tankarne rätt pinsamma.