280 »Här riskerar man visst aldrig, att pigan svarar frun näsvist, att herrn får vänta på maten, eller, när man någon gång tager en vän med sig, att just då steken härstammar från någon lefnadstrött gammal ko i stället för en lefnadsglad ung oxe, eller att frun just då mår illa och inte kan visa sig. — Jag beklager mig visst inte öfver min söta Nanny», tilläde han derpå vid tanken på sin hustru, »men jag ville bara önska, att vi vore komna så långt.» Och derefter såg han igen upp på det väldukade bordet och alla de glada ansig-tena omkring det. Hans ögon föllo på den unga sextonåriga flickan, som såg förstulet på honom från sidan genom sina långa ögonfransar och tycktes hafva börjat göra den upptäckten, att han var en vacker ung karl. »En blomma, som ännu icke är plockad», tänkte han. »Hvad hon är söt — och förmodligen utan minsta begrepp om kärlek! Men vänta bara! Din tur kommer nog en gång, och då är det slut med att springa omkring och se opp i luften efter ingenting.» Han tänkte på, huru det kändes, när han sjelf var sexton år, och hvilken lycklig tid det var. »Får jag den äran att dricka med fröken!» sade han tvärs öfver bordet. Efter middagen serverades kaffe nere i trädgården, jemte cigarrer och förfrisknin-gar. Sedan skulle man »ut och gå.» De förlofvade höllo naturligtvis ihop. De unga herrarne följde den yngsta frökens lätta spår, och ett par andra unga flickor, som voro med, slogo sig tillsammans arm i arm. Frun sof middag. Paul fick brukspatronen på sin lott. De gingo långsammare efter de andra, och då de först hade talat om Pauls far, som dött redan för flere år sedan, och värden derpå frågat efter Pauls hustru, gick det löst • om spanmål, oxar, jernpriser, arbetslöner, årsgrödan och Gud vet allt, och nu blef han riktigt vältalig. Det var med den största entusiasm, han utvecklade de olika ko-racernas förtjenster och förklarade Bessemer-blåsningens natur. Hvad landtbruk och jerntillverkning angick, hade de just aldrig haft något slags tilldragande i detalj för Paul, och då han en stund lyssnat uppmärksamt och svarat så lifligt som möjligt, började han tänka på annat. Han tänkte på sin lilla hustru, som nu satt ensam och längtade efter honom, och han sade åt sig sjelf, att han icke hade lemnat henne för att vandra med en tjock brukspatron och prata om jern och kor. Senare på aftonen vardt det ännu mera tryckande för honom. De unga gingo alldeles upp i kurtis, och efter en qvällsvard med mycket mat gick han ensam ut och satte sig i trädgården. Det var sent, och en lätt skymning bredde sig Öfver himmelen ; ängarna doftade, ängsknarren upphäfde sitt trefliga läte, nattskäran kom ljudlöst och lätt sväfvande förbi honom. Han kände sig så underligt öfverflödig. Så framt han icke på nytt ville tala med brukspatronen om hans eviga affärer, så. visste han icke, hvar han skulle göra af sig. Han tyckte sig märka, att han började bli gammal. Han hade ju icke något synnerligt intresse för de unga herrarnes planer med deras hästar och hundar, och att bli kär var ju också numera för honom rent omöjligt. . . men, för resten var den yngsta fröken något af det mest förtjusande man kunde se, tänkte han. Han gick då in och frågade värden, om han kunde få resa redan samma afton, emedan han började bli orolig och måste begagna tiden; men det vardt så manga utrop och invändningar, att han måste be-qväma sig till att vänta till nästa morgon, då han skulle få hästar att fortsätta resan. I god tid följande dag for han af, sedan han aftonen förut tagit afsked af familjen. Det var en molnfull morgon med blåst, men det vardt en herrlig dag. Värmen var icke tryckande, ty en frisk vind kom från vester. Paul hade tagit töm-marne från skjutskarlen och körde sjelf i traf fram öfver högslätten. Landet låg i många mils vidd nedanför honom med skogar och landskyrkor, blixtrande sjöar, åkrar och ängar. Himmelen, som spändes ut i oändlighet åt alla sidor, befann sig i en ständig vexling; äfven den var full af en mängd olika, märkvärdiga nejder. Långt bort i söder stod en mur af hvita, bom-ullsaktiga skyar i en väldig massa ofvanom horizonten. Bort öfver skogarne gled en annan rad af moln, violetta och svala, som en skugga. Då och då föllo korta regnstänk från en stor mörk fläck öfver hans hufvud, och derpå gnistrade solen fram, så