281 att ängarna i långa sträckningar glänste med en plötslig och skimrande glans. Paul höll in hästarne på den högsta punkten af landhöjden och lät blicken ila åt alla sidor. Det var en af dessa storartade utsigter, vid hvilka man har en känsla af, att man har hela jorden under sig och hela himmelen öfver sig----------och hvad var det han såg? Han spärrade upp näsborrarne och sträckte fram halsen liksom en häst, som vädrar. Långt, långt bakom de odlade fälten och de strålande slätterna lyste en smal, blå strimma, — det var hafvet. Han gaf igen fart åt hästarna, och de jagade fram, som om det gält en flykt. Hade icke skjutskarlen, som för resten just icke var med om farten, suttit bredvid honom, så hade han skrikit. Han tyckte, att han måste på något sätt besvara hels-ningen från fjerran, från de välbekanta böljor, som der långt borta glimmade honom till mötes. Han åkte hela dagen. Om aftonen kom han till den stad, hvilken han angifvit för sin hustru såsom det ställe, dit hon skulle skicka bref, men der fans intet. »I morgon middag far jag längre söder ut», tänkte han och somnade in för att genast nästa morgon fortsätta resan. Trakten hade blifvit mindre fruktbar, skogen upphörde, och öfver fälten såg han nu hafvet, blått och ändlöst, gå med hvita toppar på vågorna. »Jag skall bara känna det spruta mig i pannan en enda gång», tänkte han, »en enda gång igen se det i hela sin friskhet och makt!» Det hade vaknat hos honom någonting, som likasom ville spränga alla band. Han tänkte icke på sin hustru, han tänkte icke på, att det endast var en obetydlig liten resa, som han gjorde, för att genast vända om igen till sitt vanliga hvardagslif. Det var för honom ett af dessa ögonblick, då en själ känner hela ensamhetens lycka och hela den brännande längtan efter frihet, hvilken är som en osläckt törst, och i hvilken han tycker sig märka de bundna krafterna väckas till lif igen. I den småstad, som han skulle resa igenom för att kort derefter nå kusten, gick han med raska steg upp till posten för att höra efter det bref, som han önskat få adresseradt dit. Hjertat klappade af längtan att genast få fara vidare framåt. Han kände redan den friska sjöluften kring pannan och såg de första seglen komma sväfvande långt ute. Då han frågade efter bref, svarades det: »Intet bref, — men ett telegram, poste restante!» »Ett telegram?» Han grep det oroligt och slet upp kuvertet. Det var undertecknadt med namnet på hans husläkare. Der stod: »Din hustru har i morgse fått en son. Hon och han må begge väl, men längta efter dig.» Paul tappade telegrammet på golfvet och blef så blek, att postexpeditören hastigt gaf honom en stol och bad honom sätta sig. »Nej, jag tackar!» sade Paul.. »Det är ingenting .... det vill säga, det är någonting högst öfverraskande, högst märkvärdigt: min hustru har fått en son.» Och dermed strök han svetten ur pannan. »Jag har den äran gratulera!» svarade herrn i posten och bockade sig. Paul var i ett skutt utför förstugu-trappan. Hafvet låg ännu lika nära som nyss, och flere och flere segel styrde fram öfver det och ut emot horizonten, men Paul vände ej en gång hufvudet deråt. Han lät spänna för, och i stället för att taga den väg, han först hade tänkt, körde han åt motsatt håll för att hinna så snart som möjligt fram till närmaste jernvägs-station och söka att ännu samma dag komma norrut. Han måste vänta på tåget, och hvarenda minut föreföll honom outhärdlig. Han var fyld med en sådan blandning af lycka och ångest, af längtan att komma hem och ånger öfver att hafva rest, att han rakt icke kunde reda sina tankar. Han hörde endast sitt hjerta slå med feberaktig häftighet och hade deremellan beständigt för ögonen de första orden i telegrammet, skrifna med blyerts: »Din hustru har i morgse fått en son». Och detta, som han så länge tänkt och talat om, föreföll honom nu såsom något så nytt och underligt, att han alldeles icke kunde fatta det. Det tåg, som för några dagar sedan flygande fört honom ut i verlden, föreföll honom nu krypa fram. Aldrig hade uppehållen vid stationerna varit så långa,