287 grå, plirande ögonen vordo allt mattare ju längre det led mot aftonen. Men då luften vardt svalare, lossades också hans tungas band. Slutligen togo äfven hans musikaliska sinnen ut sin rätt och han skrå-lade den gamla soldatvisan den ena gången efter den andra: Ej ragglande fotter, ej blinda ögon har den som sin första färdknäpp fått! Ej stammande tunga, ej täpta öron får den som den andra ej försmått! Ja den som är full, han är stor som en kung — och aldrig för honom känns friheten tung. För sjung falleri, fallera, fallera — kung. Uttömmande sina lungor skrek han om qvädet så att det gaf skallande ekon från de små skogskullarne på sidan om vägen. Slutligen, öfverväldigad af ruset, släpte han sitt hufvud mot bröstet och nickade stumt takten åt hästens rörelser, hvilka småningom nedgått till sakta lunk. Den långa ridten under solvärmen efter en ansträngande sjöresa hade äfven medtagit Svenskes krafter. Ehuru han icke såsom Lars oupphörligt druckit stopöl och ätit spicken braxen med ölättika, var dock hans viljekraft icke tillräcklig att hindra hufvudet från att allt oftare sjunka ned mot bröstet. Morbroderns ovänliga afsked hade mycket sysselsatt hans tankar. Medan han ännu grubblade deröfver hade solen gått ned i skog. En tät dimma började uppstiga i luften och genom det grå töcknet sken månen dunkelt fram. Det var ännu ljust men man hade svårt att tydligt urskilja något visst föremål. En och annan skogsdunge uppdök här och der med sina toppar ur dimhafvet, men för öfrigt var allt grått, tyst, osäkert. Icke en gång ängsknarren lät höra sitt enformiga läte. Hästarne hade af sig sjelfve saktat sin lunk till en maklig skridt. De syntes färdige att vid första tecken till fullkomlig frihet från sina herrars tyglar göra närmare bekantskap med det höga, frodiga gräset på dikesrenen. Vid ett något för tidigt försök i denna riktning väcktes Svenske ur sina funderingar. Ordnande sina tyglar gaf han sin häst sporrarne och ropade åt Lars att följa sig. Detta rop, som ekot återgaf från skogen, kom Lars att slå upp sina ögon. »Tyst! — Stanna nådig herre!» — ropade han enträget efter honom. — »Hör då icke Hans nåd någonting?» Svenske höll genast inne sin häst och lyssnade. Skulle det vara borgarena som ville återkräfva sina hästar? Men rundt omkring rådde den djupaste tystnad. Han vände sig om för att höra hvad Lars menade. Det var svårt för honom att frigöra sig från en obehaglig rysning. Hans vanligtvis bistre och trumpne följeslagare stirrade med glasartade ögon och vidöppen mun framför sig i rymden. Det tycktes som om det varit månen som förskräckt honom. Likt återskenet från en aflägsen eldsvåda, spred denne sina rödaktiga strålar genom björkdungarne och bredde ett sällsamt skimmer öfver dimhafvet nedanför i dalen. »Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan han ridit tillbaka till honom. »Nådig herre, — Nådig herre!» hviska-de Lars med ängslig stämma, under det han riktade sina förfärade biickar mot honom — »det var den hvitklädda flickan! Men tala inte till henne!» Derefter, utan att tillägga ett ord, gaf han sin häst sporrarne. Med värjan i högsta hugg rusade han i vildaste fyrsprång framåt vägen, huggande omkring sig åt alla sidor och utstötande de hemskaste rop. Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att se efter hvart han tog vägen. Det dröjde icke länge innan han återfann honom liggande sanslös i ett dike och hästen betande vid vägkanten. Han hade lyckligtvis icke skadat sig i fallet och kunde, sedan han återfått medvetandet, utan olägenhet åter sitta upp. Den återstående delen af färden till-ryggalades utan några vidare äfventyr. Lars, som icke vidare oroades af några andesyner, hade återtagit sitt vanliga trumpna och kärfva sätt. Svenske hade frågat honom om orsaken till hans raseri, men Lars hade endast svarat med en stum nickning, samt på fråga förklarat att han icke kunde omtala det förr än månskiftet var öfver. En kal sandslätt med några här och der uppstigande bergkullar, samt längre i söder hafvet och i öster en samling låga trähus, rymmande på sin höjd ett tusental menniskor, var den tafla som mötte Svenske, då han vek af nedåt den bergiga halfo, på hvilken våra dagars Helsingfors sträcker