288 sina vackra husrader. Kasaberget hade icke fått sin granitmurade Ulrikasborg, öar-ne i söder hade lika litet fått sitt af Eh-rensvärds snille och Cronstedts förrädiska feghet på en gång lysande och sorgväc-kande namn. Der Sveaborg i den följande tiden skulle resa sina väldiga murar, syntes för Svenskes blickar endast de kala vargskären, mot hvilkas glittrande skum-höljda strand hafvets brus ljöd högt och doft öfver nejden. Vid Esbo tull låg en liten skans af trävirke. Framför den samma var en lång jordvall uppkastad, ur hvilkens öppningar några svarta kanonmynningar framblickade. Detta var den första krigiska syn som mötte honom i° Finland. »Från Åbo kamrat! Här är vårt pass!» svarade Svenske på vaktkarlens fråga, hvar-ifrån de kommo. »Kan du nu säga oss, hvar generalen har sin bostad?» tilläde han då denne skyndade att resa upp slagbommen. »Han bodde vid stora torget, rådman Huuks gård vid stora klockstaplen. Nådig herrn kan se den hit. . . Men hans nåd, generalen reste redan i förrgår till gränsen». Detta var en ledsam nyhet. Svenske måste alltså redan följande dag åter gifva sig i väg. Tidigt följande morgon trafvade han också, med Lars vid sidan, vägen framåt mot Fredrikshamn. Denna dag höll sig Lars från både ölstop och dryckesvisor. Trumpnare än någonsin lunkade han framåt på sin rödbruna, långmanade skinnmärr, hvilken genom sitt egensinniga uppförande tycktes vilja visa att hon delade sin herres uppfattning om verldens lumpna uselhét. Han hade ridit så, tystlåten och vresig, hela förmiddagen. Endast då och då hade han manat på sitt fortskaffningsverktyg genom några, i hans tanke undergörande svordomar. Slutligen fann Svenske att tiden på detta sätt blef för lång och frågade honom, i det han lät sin häst falla af till skridt, om icke månskiftet ännu vore öfver så att han kunde få veta orsaken till det galna upptåget föregående afton, hvilket han hoppades icke skulle förnyas. »Hans nåd har, raggen ta’ mig, skäl och räson att vara ond på mig», svarade Lars, förläget. »Någon varulf eller mara var det dock icke. — För tunnor attan gråkattor såg jag henne icke så tydligt framför mig som jag nu ser hans nåd der han rider.» De redo åter en stund tyste bredvid hvarandra. »För böfveln i våld var det icke», återtog han, då Svenske syntes liknöjd för hans påstående, »som om ett hvasst isstycke skulle hafva snuddat förbi anletet. Hans nåd kan ännu se märket. Och så började mitt hufvud värka, som om jag skulle logerat der en hel division fyrverkare, så att jag icke visste mera hvad jag var än krypet i kungens hårpiska». »Jag kunde nog se det, min käre Lars», sade Svenske skrattande åt hans öppen-hjertiga bekännelse, »men någon hvitklädd flicka, som du pratade om, har jag deremot icke sett, sedan vi lemnade Åbo. Alla qvinfolken äro här antingen blå eller röda». »För raggen i våld, hans nåd, skämta ej om sådana ting. Det kan vara rätt så nog att jag såg henne skymta mellan träden — men hans nåd är för resten intet söndagsbarn.» Svenske var icke sjelf fullkomligt fri från tidehvarfvets tro på syner och spöken och det låg också en viss tvekan i rösten då han svarade Lars »Lägg emellertid bort sådant der löst prat och ställ icke till någon ny hetsjagt. Hästarne få nog svårt ändå, att gå fram på de här usla vägarne.» »Hans nåd har för böfveln i våld rätt», sade Lars undfallande, »men jag har nu i flere dagar känt mig så orolig till temperamentet. Nu har den der maran visat sig två gånger och gamle Lars får väl snart slå den stora chamaden, kan jag tro». »Hvad gör dig så orolig? Du har ju allt hvad du behöfver. Med tillräcklig föda och rent samvete behöfver man ju hvarken rädas för troll eller spöken. Hvar var du innan du kom i min fars tjenst, efter som du nu för tiden finner allt så dåligt?» »Hans nåd frågar så mycket på en gång att inte sju vise män kunna svara derpå! Men hemligheten skall en gång fram och det är så godt att passa på innan hon visar sig för tredje gången. Ty då är det nog slut med texten, sa’ trollet, nappade mess-hakem från presten.» Han tystnade här och sänkte blicken mot hästhalsen. Det syntes som måste