289 han hämta krafter för att rätt kunna tälja sin sällsamma berättelse. »Min salig far var smed i Uleborg», började han slutligen, »och var, skam ta’ mig, en både burgen och välaktad borgers-man. Min mor, som var en icke mindre rar och duglig qvinna, styrde allt i huset från det minsta till det största. Aldrig glömmer jag hennes stora allvarliga ögon, då hon bannade mig för något snedsprång som jag gjort. ’Lars’, sa’ hon en gång, då jag klättrat öfver vår grannes, linkrä-marens tak och stoppat tallkottar i hans skorsten, ’du är ett sådant odygdskräk att den onde inte kan ge dig stryk en gång’ — men det var inte i går det.» »Kom så kriget. Jag kom med ifrån första fäktningen och på fulla tretton år såg jag icke mina föräldrar. Mycket folk och grufliga penningesummor hade på denna tiden utkräfts från vår stad och man önskade för själ och pina att fred skulle slutas. Men hur förfärligare vardt det icke i stället för hvarje dag. De våra tvungos att gå baklänges mot norden och vår stad lemna-des alldeles öppen för fienden, ja, trå ta’ mig, när jag tänker på den tiden är hjer-tat färdigt att hoppa ur halsgropen. Under sommaren hade bönderna i lugn och ro fått sköta sitt jordbruk och trott i sin enfald att fienden allt framgent skulle lemna dem .i fred. Men då kom han öfver dem fram på våren som ett rykandes jehu och det vardt en gruflig nödens tid. Många skyndade att fly undan och lasta på kärror och båtar gods och redbarheter. Hustrun gaf sig icke tid att vänta på mannens hemkomst, foräldrarne icke på barnen. Hela kusten lyste hvit af bara segel från båtarne som förde flyktingarna öfver till svenska bottnen och många, många dogo som strö i vildmarken. Akrarne sköflades, ängarne voro orödde, byar och gårdar, stora som små, brändes, de vuxne männen och barnen bortfördes i fångenskap, qvinnorna skändades och bundos vid kosackernas sadelgjordar och vilddjuren voro till slut ensamma herrar öfver bygden». Lars gjorde här ett längre uppehåll. Det glänste som en tår i ögonvrån. »Ja, det var en tid .... och annat slag för allmogen var det då, än att spela herrar vid riksdagen», återtog han, i det han slog sin hand kraftigt i sadelbommen. »Allt som icke i första hastigheten kunde undanskaffas togs af fienden. Utan skonsmål eftersatte han flyktingarne och jagade dem som vilda djur genom snödrifvoma, tills de slutligen, afklädda in på bara kroppen, dogo af hunger eller köld». »Det är dystra minnen, hans nåd, men det kan göra godt för en gammal syndare att någon gång få rifva upp dem igen .... och man måste gå i ordning med frågorna, sa’ hin onde, började med erkebiskopen». »Samma år, som slaget stod vid Napo by», fortsatte han efter en stund, »satt jag en kulen Februaridag hos mina föräldrar i vår lilla stuga. — Detta satans hugget öfver näsan som hans nåd sett, och några andra skråmor hade gjort mig mindre kavat för någon tid. — Då fingo vi helt oförhappandes höra ett fasligt skrikande utifrån gatan och då min mor skyndade till fönstret, såg hon hur qvinnor och bam flydde undan för en hop skäggiga, kutryg-giga kosackhundar i trasiga munderingar som slogo efter dem med spjutskaften .... Hvad som sedan hände är för rysligt att omtala. Ett par veckor derefter var jag fången i Wiborg. Min far och min mor hade de innebrändt eller på annat sätt pinat ihjel». »I Wiborg såldes jag mellan olika egare, tills jag slutligen en vacker dag rymde min väg och kom öfver till Sverige, der Hans nåds far tog mig i sin tjenst». »Men den hvita eller hvitklädda flickan?» frågade Sveiiske. »Strax hans nåd. Tålig man trifs, sa' bonden rökade ut räfven. När ryssarne bränt hans nåds gård och hennes nåd icke mer hade rum för mig på den lilla holmen ute i skärgården, gaf jag mig åter på väg till min födelsestad. Men här kunde jag icke stanna för ryska spejare, som på-stodo att jag under kriget svurit ryska czaren trohetsed, och att jag derför måste åter gifva mig i deras våld .... Den kroken bet dock icke, utan jag gaf mig i stället på resa till Stockholm. Här var det nu bara nöd och elände efter kriget. Hvart man kom hvimlade det af gamle, uthungrade och trasige knéktar. Då träffade jag en dag en sådan der trollkonstnär, som lär finnas så godt om i det der räfidet, och han lofvade mig godt arbete på Bälsta hos arklimästaren Grana-tenflycht. Detta tillbud kom som i gref-vens tid och jag var icke sen att mottaga 19