290 det. Men ångern skulle vara snar. Det hade varit mycket bättre om jag i stället förts till röda Ryssland. Hans herre sysselsatte sig nämligen, så adelsman han var, med falskmynteri och gjorde guldringar och pengar af bara messing och tenn. Till medhjelpare hade han mig och den herre, som värfvade mig, hvilken likväl ej var någon annan än en förrymd fästningsfånge som hette Laxen. I början gick dock allt väl, men slutligen fingo bönderna i nejden nys om saken och en vacker dag, innan den onde fått tofflorna på sig, togos både jag och min medhjelpare och fördes till Smedjegårdshäktet. Der dömdes vi flux till stegel och hjul, och efter vår herre, som kommit undan, trummades det på alla torg». Svenske kunde icke återhålla ett utrop af förvåning. »En mörk höstqväll», återtog Lars, i det han förde sin häst närmare Svenske, »samma dag som vi dömdes af norra käm-nersrätten, insläpptes i vårt fängelse en stor, högväxt man med mask för ansigtet och frågade om jag ville göra en rask ger-ning ... jag skulle då strax få nåd. — Jag frågade honom ej, hvad jag skulle göra. Jag hade gjort allt hvad han äskat för att komma från mitt straff och jag sade icke heller ett ord när jag följde honom. En täckt vagn väntade utanför porten, der togo vi plats, hvarefter han knöt ett skynke för mina ögon. Hur länge eller hvart vi körde, kan jag icke säga, om man än skulle bjuda mig hela Sala grufva derför. Mer än en timme var det dock som vi skakade upp och ner i det gamla skrället på gatste-narne, ty utom stadsportarne voro vi ingen gång. Ändtligen stannade vagnen. Jag tillsades nu att klifva ur och leddes af min följeslagare upp och ned för flere trappor, tills vi slutligen stannade och han aftog bindeln». »Jag var då i ett stort högt rum med gyllene tapeter. Längst fram på golfvet låg något underligt, som jag i början icke kunde uppfatta hvad det skulle vara. För öfrigt var det endast kala väggarne. Mo-rianen, som fortfarande bar mask för ansigtet, tilltalade mig nu». »Innan för detta rum», sade han, »är en lifsfånge, som skall dö strax på stund. Men om han säger sitt namn eller du frågar honom derom, skola vi äfven nödgas afrätta dig». Han hade icke väl yttrat dessa ord då dörren öppnades till det inre rummet och en reslig storväxt man utfördes af tvänne andra i svarta drägter. Alla hade sådane der svarta masker för ansigtet. Men jag ser ännu hur hans svarta blixtrande ögon glänste till genom masken, då han fick se mig. Jag kunde ännu icke förstå, hvartill man önskade min hjelp. Utom honom, som de sade vara lifdömd, och hans tre fångvaktare fanns ingen mer än jag i rummet». Lars öfverfors af en häftig rysning, när han yttrade dessa ord, och det dröjde en god stund innan han åter började. Det skedde då med låg, nästan flämtande röst. »Man ville att jag skulle vara skarprätta-ren», hviskade han. »Då man drog bort ett grönt skynke stod der under den underliga ställningen, som jag grubblat efter hvad det kunde vara, en stor stupstock. En af de maskerade männen framtog under ett annat skynke och räckte mig en bred yxa. Jag tvekade .... men Gud förlåte mig.... det gamla krigskuraget var borta. Allt var också endast ett ögonblicks verk .... Det värsta var icke dermed öfverståndet.... Knappt hade de maskerade männen hunnit breda skynket öfver styggelsen igen, då en ung, hvitklädd flicka kom instörtande som en hvirfvelvind i rummet. Hvad hon sade det må hin veta, men hon gret och snyftade så att hon hade kunnat få stenar att gråta .... Hon knöt de små händerna mot mig och ryckte med våld undan skynket. Hennes gula lintestar till hår yrde kring hennes likbleka anlete. Hm .... De blodiga kjortlarna ha sedan förföljt mig dag och natt och när hon visar sig, som i går natt, då är ofärd icke långt borta», slutade Lars, i det han med en orolig blick såg sig om, som hade han redan väntat att finna bekräftelse på spådomen. »Då hjelper hvarken starköl eller Hjärnes testamente». »En högst underlig historia», sade Svenske tankfullt. »Hvem kunde det väl vara som du på detta sätt var tvungen att af-dagataga?» »Derom torde man göra bäst i att icke forska. Det var många på den tiden, som kommo bort utan att man visste hvart. De hade förmodligen för noga reda på gamle kungens död, och .. . ja, det må hin veta deras konster. . . Dagen derpå vak