291 nade jag ett godt stycke utanför Hornstull med hundra äkta plåtar i pungen och med dem o knallade jag mig redan samma dag till Åbo.» Härmed hade Lars slutat sin berättelse. Svenske gjorde honom ytterligare några frågor. Men han svarade fåordigt och undvikande. Allt flere truppafdelningar upp-hunnos, som tågade till kriget, och allvarsammare tankar jagade småningom bort det djupa intryck som Svenske rönt af Lars’ berättelse. Ju närmare Svenske kom gränsen, dess mer fyldes vägarne af tågande trupper och proviantforor. Krigsförklaringen, ehuru länge påtänkt, hade kommit så brådstör-tadt, tack vare det invecklade korruptions-maskineri vid riksdagen, som skulle tända krigsfacklan, att Buddenbrock knappt hunnit samla hälften af trupperne vid gränsen, när krigsförklaringen redan utropades på torgen i Stockholm. Den återstående hälften af trupperne låg kringspridd på rotarne eller var på tåg till krigsorten. Det hade varit svårare för det rådande krigspartiet att vinna öfvervigten i de voteringar, som afsågo förberedelserna till kriget, än att i hufvudvoteringen genomdrifva ett fredsbrott med fullkomligt oförberedda trupper. Svenske såg med stor förvåning på de oordnade hopar, som släpade sig fram långs vägarne. Soldaterne voro nedböjde under tunga, oviga packningar och på deras rostiga gevär och trasiga mundering kunde man snarare hålla dem för röfvare än re-guliera trupper, afsedde till ett väldigt härnadståg. Lars skakade också allt betänksammare sitt hufvud, ju flere sådana afdelningar han red förbi. »Sämreo krakar», utropade han då han ridit förbi Åbo ryttare, »har jag i hela mitt lif icke sett bland svenska knektar. Och sådane ryttare se’n .... Månge ha’ säkert aldrig förr sutit på hästryggen». Längre fram upphunno de Österbottens regemente. Hälften af regementet hade icke några rockar, utan gingo i kapot-terna. »Det skulle salig kungen låtit gå för rätt», sade Lars, i det han råkade i fullkomligt raseri. — »Värre hade vi det aldrig under hans tid, äfven då det gick som allra värst baklänges. Men trå’ ta’ mig om han icke varit man för att köra ut alla riksens ständer, eller hvad det nu heter för slag, och sätta spolen i hand både på adelsman och bonde att väfva vadmal i bygden åt knektarne». XVI. Enligt Buddenbrocks, på goda strategiska skäl stödda, fast af hans samtid mycket klandrade fälttågsplan skulle trupperne delas, allt efter som de framkommo till gränsen, på tvänne läger, ett i söder vid Qvarnby på strandvägen, hvilket skulle skyddas af Fredrikshamns fästning, och det andra fyra mil längre åt norr vid Martila på den öfre vägen. Detta senare ansågs skyddadt af den tre och en half mil framför det samma liggande Wilmansstrands fästning. Från dessa två läger stängdes öppningen mellan Saima sjön och Finska viken, der de enda större vägarne vid denna tid gingo fram från ryska sidan. Som flankstöd låg flottan på högra flygeln vid Aspö. Vid Qvarnby skulle Buddenbrock sjelf föra befälet, vid Martila Carl Henrik Wrangel, en äkta mössa af renaste skrot och korn, för öfrigt inskränkt, öfvermodig och lätt-ledd, på samma gång tapper soldat och dålig fältherre. Willmanstrand låg på en i Saima mot norr utskjutande halfö. Såsom stad var platsen vid denna tid föga betydlig, men liggande på en vigtig strategisk punkt var han icke utan viss betydelse såsom gränsfästning. HalfÖn, på hvilken staden var uppbygd, utgjordes af en hög sandås, hvilken, i synnerhet mot landsidan, hade branta sluttningar. Utefter krönet af denna sandås voro fästningsverken utstakade. Landfronten var bruten i tenaljform och hade på hvar sin flygel, der han ändade mot sjön, en s. k. redütt. Redutten Frie-senheim, som Svenske såg på venster hand, då han red öfver vindbryggan låg nedanför höjden och stängde den, omkring trehundra fot breda, strandremsan. Redutten Faber på motsatta flygeln låg deremot på sjelfva krönet af den omnämnda sandåsen. Sedan Svenske lemnat vindbryggan bakom sig och ridit igenom den, af ett starkt palissaderadt utsprång skyddade fästningsporten, inkom han på en liten öppen plan. Till höger, närmast porten, låg det lilla tullhuset, till venster corps de gar