292 det. Vid sidan af dessa byggnader, låg på höger hand det nybygda kronobageriet och en gammal barack samt till venster den lilla kyrkan med utsprång och graf-kor, omgifven af en temligen stor, med stenmur inhägnad kyrkogård. Framför denna stenmur låg slutligen, på södra sidan och närmare fästningsporten, ett större magasin. Svenske fortsatte sin färd uppför Storgatan. Genom de tillstötande tvärgatorna såg han till venster, nedanför höjdsluttnin-gen, den stora öppna residenstomten, med dess gamla kanslihus och det nya våghuset, samt vid sidan om de trappor, som ledde uppför sluttningen, rådhuset, hvilket på samma gång var sätet för stadens trivialskola. Der bakom och något bortskymdt af de mellanliggande byggnaderna uppstack det nyligen uppförda tyghuset sin röda gafvel. Då Svenske framkom till landskamrer Prinz’ hus, der generalen hade sin bostad, mötte honom den långt ifrån ovanliga underrättelsen att generalen var borta. Denna gång var han likväl endast utfaren på en rekognosering i närheten och väntades åter samma qväll. Han hade emellertid medtagit hela sitt kansli, hvarför Svenske på egen hand måste söka sig härbèrge i staden. Hvad hästarne vidkom gick detta ganska lätt. Inom en handvändning hade Lars fått rum för dem i ett lågt stall i öfre delen af staden. Men Svenske var icke lika lycklig, att sjelf finna härberge. Öfver allt hvar han klappade på mötte honom samma svar, att alla gästrummen voro upptagna af »knektarne». På vinst och förlust begaf han sig slutligen ned för trapporna till rådhuset, i hvars närhet ett lågt envånings trähus ådragit sig hans uppmärksamhet. Den gapande husdrängen, som solade sig på bodtrappan, svarade på hans fråga, hvem som bodde der, med ett bredt, välmående grin, hvilket på samma gång uttryckte förvåning öfver Svenskes okunnighet och stolthet öfver egen förträfflighet. Svenske tydde emellertid hans sätt att te sig såsom en vänlig uppmaning åt honom att sjelf höra efter. Han klef derför djerft på uppför den, af svarf-vade blå och röda pelare uppehållna, förstugan och fattade låsvredet till den närmaste dörren. Denna syntes ovanligt tung. Han kom derföre att göra sitt inträde nå got hastigare än han väntat, då hon lätt och ljudlöst vände sig om på sina gång-jern. »Intet krus och bång för sån’t lappri», ropade en hes basstämma emot honom. Då han såg upp varseblef han en äldre man, med rödt, välmående anlete, hvilken helt fryntligt grinade mot honom. »Min unge herre söker rum kan jag förstå?» fortsatte mannen, i det han drog några rökmoln ur sin korta pipa. »Sådana finnas icke längre i hela sta’n». Svenske fann af detta tilltal att det var öfverflödigt att upprepa sin anhållan om härberge och bad endast med några ord om ursäkt för det sätt, hvarpå han gjort sitt inträde. »Den onde måtte också ha ögon att se med genom lykta dörrar», svarade mannen skrattande, i det han utstötte några väldiga tobaksmoln. »Skadar icke det ringaste . . . Men är det tillåtet att fråga hvad min unge herre heter?» Svenske hade intet skäl att dölja sitt namn. Verkan deraf var synbar. Ifrån att se kall och likgiltig ut, som en köpman hvilken njuter af att se främlingens köp-lusta som han icke kan eller vill tillfredsställa, vardt mannens anlete idel vänlighet. Han skulle höra efter med mor, sade han. Det kunde hända att de hade ännu ett rum öfrigt. Innan Svenske fått tid till ytterligare frågor, skyndade han ut genom dörren. Rummet hvari Svenske befann sig var stort,, ehuru dess ringa höjd lät det synas mindre än det i verkligheten var. Några långa och smala fönster, med rutor infattade i bly, insläppte en svag dager, hvilken fåfängt kämpade om herraväldet med den tjocka tobaksröken. Möblerna voro få, men så mycket bastantare och buro liksom egaren en viss pregel af gammaldags kärnfasthet. Det förnämsta hedersrummet intog en stor skänk af ek, utsirad med oräkneliga listverk. Dernäst kom en stor omålad träkista, det oundgängliga tillbygget till visthuset och handkammaren. Derefter följde slutligen, utan någon särskild rangordning, några höga klumpiga, men tillförlitliga, länstolar, öfverklädda med bastant kalfskinn. Svenske hade knappast hunnit göra denna hastiga öfverblick då dörren på nytt öppnades, och värden inträdde, åtföljd af