293 sin gamla fryntliga maka. De voro båda helt förtjusta sade de att få härbergera biskop Juslenius’ unga frände och Svenske fick nu veta att han befann sig under rådmannen och handelsmannen Tillmans gästfria tak. — »Goda nyheter vill jag hoppas», ropade hans vän från Stockholm, kaptenen Buddenbrock emot honom, då han morgonen derpå inträdde i fältkansliet. »Goda och glada nyheter», svarade Svenske, omfamnande honom. »Både din fru mor, friherrinnan, och din syster Ulrika må väl». »Gläder mig af hjertat. — Här får jag föreställa dig för några af dina blifvande kamrater: Lewenhaupt, Wrede, Sparre, Ehrensvärd, Strussenfelt, kamrer Wittfot». »Ett rykte går om snar aktion?» sade den sistnämnde, i det han tog Svenske i hand. »Löst prat. .. hattintriger», svarade de unge männen på en gång. »Man vill», sade Buddenbrock skrattande, »att en afdelning af armén genast skall sätta sig i marsch mot Petersburg, för att påskynda revolutionen. Detta är dock lika omöjligt som att taga ned månen. Intet enda regemente är ju ännu komplett.. . Men nu hör jag att min far är återkommen», af bröt han sig. —- »Det skall ställas till förhör om dessa rykten och du får då höra mera om våra förhållanden». — Då Svenske öppnade dörren till det inre rummet såg han framför sig en äldre man lutad öfver ett stort svart skrif-bord, på hvilket en karta låg utbredd. Hans anlete, infattadt i en stor, kastanje-brun allongeperuk, uttryckte på en gång allvar och energi. Den krökta näsan, liksom den fast slutna munnen och den hög-hvälfda pannan, bildade tillsamman en karakteristisk helhet af kraft och ädelhet som var ännu mer tilltalande genom det uttryck af oro och tankfullhet, som för tillfället låg utbredt öfver anletsdragen. Generalen kastade en flygtig blick från kartan mot den inträdande. Då Svenske sade sitt namn reste han sig upp och räckte honom vänligt handen. Hans växt var lång och majestätisk. På hållningen kunde man genast märka att man hade för sig en af gamle kungens gunstlingar, hvilken nästan såsom yngling gjort sig förtjent af att föra befäl Öfver regementen. Det var också om honom som den vördnadsvärde biskop Ryd-zelius yttrat: »att han var en ansenlig, hurtig och af allom älskad herre, alltid af qvickhet, esprit och otadladt rennomé och conduite». Han var för tillfället icke vid godt lynne. Inspektionen af fästningsverken hade icke utfallit till hans nöje. Då han fick se konungens bref, som Svenske räckte honom, klarnade emellertid hans anlete plötsligt. »Säg mig nu, min vän», sade han i vänlig ton, i det han lade brefvet obrutet på bordet, »är folket för kriget i Stockholm?» »I början var det mycket uppretadt mot ryssarne», svarade Svenske vördnads-fullt, »men nu är hela saken gammal och» . . . »Hur länge är det då sedan kriget förklarades?» inföll generalen förvånad. »Något mer än åtta dagar». »Vid Carolus — sådan försummelse! Man vill att jag skall göra de farligaste vågstycken med mina oöfvade trupper . . . taga fästningar genom öfverrumpling, och man underrättar fienden förr än mig om krigsf örklaringen». Han afskedade Svenske vänligt nästan kamratligt och påminde honom om att hafva hästarne i ordning för snar afresa. En stund derefter tog förhöret med de inkomne spejarne sin början. »Nå min bäste Willebrand», frågade generalen, när alla infunnit sig, »hvar hafva vi våra rapportörer?» — »Här, herr general en chef», svarade en barsk röst från dörren och en ung, ståtlig man framträdde till nedre ändan af det bord, vid hvilket generalen tagit plats. »Ar det löjtnanten som sett fienden och gjort det beskedliga folket här i fästningen alldeles från sina sinnen?» »Det förra är nog sannt, herr general. Saken är i korthet följande: I förrgår afton fick jag order att med femtio dragoner aflösa förvakten vid Armila by. Jag sände då två dragoner fram mot Taskula för att vakta vid gränsbommen. I mörkningen kom samma afton ett ryskt parti dragoner genom skogen förbi slagbommen, för att kringränna dubbelposten. Detta varseblefvo dragonerna som retirerade sig strax derifrån, hvarvid den