321 han, efter hvad alla underrättelser gifva vid handen, varit den ende utom den gamle Bosquet som röstat för att hålla stånd ...» »Han ville vältra skulden från sig på andre, men då var det för sent. — Planen för krigsföretaget var, om min käre bror så vill, god och för omständigheterna gynnande. Men allt samman vardt ju vid verkställandet förderfvadt genom en förening af både oskicklighet och trolöshet. Det finnes fakta, som tala ... De hemliga underhandlingarna på Kulvila skogen, då hans bror var kommendant på Wiborg? ...» »Men min vördade broder har då ej tänkt på . . ..» »Hvad har jag icke tänkt på? . . . Då Lewenhaupts myndighet och respekt var slut, var det ingen annan råd för rådlös man, förstås, än att gifva sig i krigskonseljens hand, att göra hvad de andre ville. Då gaf han sig åt denne Buddenbrock, som förde alla de andre mesarne efter sin vilja. Ingen var derför större hjelte än denne Buddenbrock; ty när alle de andra ropade retirera, ropade han attackera. Han visste att han allena icke skulle göra rådet om intet.» »Sjelfva grundorsaken till olyckan ligger dock väl inte hos Buddenbrock utan hos dem som framkallat kriget. Desse, hans gamle vänner, ha nu lemnat honom i sticket endast för att kunna rädda sig sjelfve.» — Prosten gjorde här ett uppehåll. Det var tydligt att han öfverlade inom sig om rätta tidpunkten var inne att öfvergå till sjelfva grundorsaken för hans egen långa underhandling. »Om man skulle», återtog han slutligen, med ett slugt ögonkast på biskopen, »vinna generalernes parti?» »Hm!» »Det är litet, men...» »På hvad sätt?» »De kunde ju fly. .. Tänk på fördelarna ... Vi vunno högsta röstetalet och kunde öppna räfsten med hattcheferne...» »Hvilka?» »Jag vill endast förutskicka den anmärkningen att jag visst icke delar deras uppfattning som bjuda oss handen i denna sak. En respektabel penningsumma ligger uti henne .. . det är sant...» »Men hvilka skola vi då vinna, i Guds namn?» »Jag svarade dock uttryckligt nej till propositionen . . . har sedan funderat något på saken och tänkte nu i förbigående höra min vördade brors omdöme. Både domkyrka och universitet i Abo kunde ju bringas upp igen för en sådan summa.» Biskopen tog ett steg tillbaka. »För förrädarepengar? — Man skulle släppa dylika olycksfoglar, som med skryt och högmod skriat upp hela landet i krig?... De skulle skrämma vilddjuren i skogen, sade de, och de lupo i stället som harar och voro glade att finna skydd hos fienden! Man skulle lemna dem onäpste?» »Min vördade broder förifrar sig ... Detta hade jag icke menat. . . Men vi ha mist Finland. Hvad ha vi väl då för gagn af att taga de båda generalernes lif?» »Hvad som sker står i Guds hand», sade biskopen allvarligt, i det han fäste en genomträngande blick på sin granne, »men det är vår pligt att laga så att vårt land icke blifver ett nytt Polen. Sådane uslingar, som icke hafva något visst fädernesland utan ständigt och jemt föra på tungan att alla folk äro lika goda, må de göras för evigt biltoge, må de nödgas irra jorden rundt som Jerusalems vandrande skomakare, må de städse sakna hem och fristad. — Men förrädare, de böra och skola straffas med bilan. I annat fall kommer svenska folket att varda en samling af kräldjur och harar .. . Det är framför allt kyrkans pligt», fortsatte han, i det han rätade ut sin ståtliga skepnad, »att hålla heder och rättrådighet under armarne, ty på deras helgd hvilar vår andliga och moraliska framtid. — Får deremot allt glida ned för samma lutande plan, hvarpå vi nu kommit och som hvilar på en blödsint mennisko-kärlek, utan kraft och nerv, då skall det förvisso ej dröja länge innan vi stå vid afgrundens rand.» »Icke var väl folket bättre i vår ungdom», invände prosten undvikande. »Visserligen; förr i tiden fanns kraft hos folket. Tusende olyckor möttes då med mera mod än som nu finnes för en enda .. . Hvad är väl orsaken härtill, om icke all denna förstörelselusta och håg för fåfäng-lighet! — Se blott hit ner i gränden! Alle desse nyhetskrämare och prånglande köpmän, funnos väl de i vår ungdom?» »Sågo våra fiskaler och uppsyningsmän 21