322 bättre efter, vord o helt visst våra gator rensade.» »Se dit ner», upprepade biskopen, i det han drog ifrån slessingsgardinerna. »Se på denna flock af liderlige sällar, som da-garne i ända säljer böndagstexter, nattmössor, almanackor, svafvelstickor och lackstänger i stället för att hållas till ärligt arbete vid våra manufakturverk.» »Kan väl så vara, min vördade bror, men det torde likväl vara klokast att icke döma den närvarande tiden allt för hårdt. Om min vördade bror i sin ungdom hade tillfälle att visa sina pas de rigaudon eller utföra en vacker engelsk eller fransk kontradans på Lorenzberg eller vid träsket, vår tids ungdom har väl inte det sämre, när han dansar polska och branickula på »Förgylda råttan» eller »De tre solar?» — Om förr i verlden vår öfverhet och hoffol-ket fick glädja sig åt Molières, Renards och Destouches komedier var det bättre än att hela allmänheten som nu får läsa sådana komedier, som Jeppe på berget, den pratsjuke barberaren, den pantsatte bonddrängen etc. — Och om man förr», fortsatte prosten leende, »i vissa sällskap tog sig en tour piket eller ett parti 1’hombre eller revérsi, icke är vår ungdom sämre lottad med sitt femkort, polskt pass, och lurlanter.» Biskopen skrattade högt åt prostens vidlyftiga jemförelse mellan gamla och nya tiden. Den senare hade skickligare sopat igen spåren efter sitt återtåg än han lyckats dölja sitt anfall. Efter att ytterligare hafva talat några ord i likgiltiga ämnen aflägsnade han sig. Generalernes sak var enligt hans åsigt förlorad. En stund derefter styrde han sina steg öfver Norrmalms-torg mot mynningen af Regeringsgatcn. Något längre upp på denna gata möttes samtidigt en kavaljer och en dam. Kavaljeren helsade med utsökt behag. Den eleganta drägten, den väl friserade peruken, den vårdslöst förnäma hållningen förrådde redan på afstånd mannen. »Ah — quel bonheur, kusin Liewen», läspade han. »Ett så agreabelt rendez-vous på en så ful afton!» »Årnar sig äfven kusin Laforme till baronens i afton?» »Certainement! — Man kan ju icke helt och hållet draga sig undan.» »Hvilken olycka har icke träffat de stackars menniskorna . . . Man får ju nästan migraine af att höra deras klagovisor. Ma soeur tror dock fortfarande att hennes man, generalen, skall malgré tout draga sig ur spelet. Quelle chimère?» »Bien possible, ma foi. Mig synes det dock som en ren impossibilitet. De sakna ju hvarje medel?» »Madelaine har än en gång skrifvit till Holland. De femton tusen dukaterna äro redan slut. De ha’ mist både pensionen och partipengarne.» »Ån baronens förlofning?» »Flickan har vägrat resolument. .. Och fått fadrens löfte att icke tvingas.» »Det gör mig i sanning ondt om den gamle mannen», återtog Laforme tankfullt. »När man hela dagen insuper kammarluften, är man ju alldeles oduglig att uträtta något med geni. Hela matsmältningen blir derangerad. — Men hvad sade jag väl åt den aimabla friherrinnan innan jag reste till Paris för ett och ett halft år sedan? — Madame, sade jag, gör för mycket ta-page för sådana bagateller som det publika. Det är vraiment ovärdigt för gens de con-dition att melera sig med detta packet, som hela dagen skriker om den dygdiga frihetens florerande. En vacker dag kommer madame att råka ut för en stor cha-grin. .. Och nu kusin, voilå la conse-quense! — Ah — quel peuple! — Man fängslar en gammal brav general, som gjort högstsalig konungen de största tjen-ster, och dessa ociviliserade barbarer vilja till och med decapitera honom.» »Jag riktigt ryser för den förfärliga tid, hvari vi lefva», sade fröken Liewen, i det hon svepte sin sammetssallopp närmare om lifvet. — »Vore det icke för Ma-delaines skull, hade jag för länge sedan lemnat residenset. . . Åh — mon Dieu! . . . En soldat med korsgevär vid porten!» »Ah bah! Kusin Meijersdorff har lemnat mig ett passe partout.. . Han lofvade att i afton göra sin visit hos friherrinnan för att hjelpa oss att skingra hennes smärta.» »Stackars barn!» suckade fröken Liewen i det hon kastade en kokett blick på Laforme, som artigt lemnade plats för henne att instiga genom porten. »Att Ulrika fortfarande skall vara lika otillgänglig för hans behag! Men hur var det, hennes celadon sprang ju i luften der borta i Willmanstrandska auktionen ?»