328 vill vara kusins slaf. . . som under hela mitt lif ville vara det. Lifvet vore det minsta prof på kärlek, som jag ville hem-bjuda kusin som offer. Men Ulrika måste då äfven offra något för mig... Ni måste älska mig, åt minstone så mycket som sou-verainen älskar sin favoritslaf.» Han talade med värme. Ulrika kände sig nästan rusad af hans lidelsefulla blickar. »Ja, icke sannt, kusin, mig ensam i hela verlden, skall ni med tiden skänka denna lilla återstod af ert hjerta. — Ni drifver mig till en usling om ni längre nekar. . . Hvad är allt annat på jorden mot denna lilla gnista kärlek! När allt här hemma är slut — när vi fått lemna detta grymma folk, som tagit din faders lif. . .» Det var en lång glänsande blick, som Ulrika fäste på hans upprörda anletsdrag. Hinden, då hon plötsligt varsnar vargen i det tysta skogssnåret måste blicka på samma sätt. Hela hennes själ tycktes på en gång upplysas och gifva återsken genom dessa däfna, frågande pupiller. Hon sade ingenting. Men uttrycket i hennes anlete var mera vältaligt än ord. Den fladdrande lågan i spiseln spred sitt underliga sken öfver rummet. Bilderna på den stora hautelisstapeten tycktes få lif, när det röda skenet kastade dem i den stora väggspegeln. Hon märkte ej när Meijersdorff aflägsnade sig. Det hela föreföll henne som en hemsk dröm. Hon tog några steg utåt rummet. Den djupa tystnaden, det stora ödsliga rummet, med dess mörka gömslen innebar något spöklikt. Bilderna i spegeln antogo den ena skepnaden efter den andra. De rörde sig. Blodet rusade åt hufvudet med en förfärlig våldsamhet. Det tycktes henne som om tusen röster ropat hennes namn. Med ett häftigt skrik föll hon till samman. I skärande dissonnanser ljöd ekot från de tjocka mu-rarne medan spegeln långsamt och ljudlöst vände sig till baka i sitt läge. Det var detta rop, som satt Laformes mod på ett så kraftigt prof. Han påstod sedermera, att den häftiga rörelse han visat endast orsakats af hans rädsla för la belle Ulrique. Hon påminde så mycket om la duchesse de Maine och det hade en gång händt den aimabla hertiginnan någonting liknande. Han var befald till en af hennes förtjusande små aftoncirklar. Plötsligt hörde man ett rop på terassen utanför. Man skyndade dit. Oaktadt de lifli-gaste diskurser lyckades man dock icke upptäcka hvem som ropat. Hertiginnan fick en svår nervattack, hennes lif sväfvade en tid i fara. Denna händelse hade så djupt fäst sig i hans sinne att han aldrig kunde höra något fruntimmer ropa till utan att han fick en känning af samma smärta som han då, liksom alla de närvarande rönte. (Forts.) Olika tankar. Du rosar stolt den lugna ro, du vann, Se’n qvällsol började din himmel färga, Se’n du ur gyllne drömmars skeppsbrott hann Erfarenhetens jerngrå skatter berga. Ditt hjertas våg, som förr slog högt mot sky, Du lyckats lydig under isar fånga; Med samma köld du ser hvar morgon gry, Likgodt med öden blida, öden vrånga. — Klentrogen lyss jag till ditt tal ändå. Ar detta lyckans höjd, dit alla syfta? Mig tycks likväl, som ur din hjertevrå Ett litet barn jag hörde sakta snyfta. Visst är det skönt, när fälten hvita stå Och gnistra klart i norrskensnätter kalla; Dock sörjer jag de tusen blomster små, Som fröso bort, förr’n snön begynte falla. Från unga böljors brus i solskensbad Jag aldrig vinterns ro mig locka låter; Mot lifvets fulla kraft jag slängde glad Erfarenhetens skatt i hafvet åter. Fjalar.