329 Ett dussin ordspråk. I. Borta är bra men hemma bäst. (Efter en främmande idé.) Det var i medlet af förra månaden, en regnig eftermiddag, som följande sannfärdiga händelse tilldrog sig. I det lilla täcka kabinettet till höger om förmaket satt hon på en soffa och broderade. På en stol strax bredvid satt han och höll en tidning i handen. »Du tycker således att min klädning är söt?» yttrade hon med intresserad uppsyn. »Den är mycket smakfull», svarade han obesväradt. »Just som den bör vara.» »Som du ser, gör jag mitt bästa att behaga dig», smålog hon och såg på honom med sina stora, blå Ögon. »Sååh! Och det är bara för mig du egnar en sådan omsorg åt din toilett?» sporde han halft ironiskt. »För hvem skulle det annars vara?» utbrast hon, icke utan en viss häftighet. »Du är väl inte svartsjuk?», tilläde hon litet lugnare. »Svartsjuk, jag!» upprepade han litet förvånad. »Hvarför skulle jag vara svartsjuk? Jag tänker inte ens på det. Det vore för löjligt. Du är ung, vacker och älskvärd. Man beundrar dig, det är ju helt naturligt. Men hvarför skulle jag vara svartsjuk? Du älskar mig ju», tilläde han enkelt och tryckte hennes hand. »Ja, ja, ja», mumlade hon och slog armarna om hans hals. »Så bra du säger det der», hviskade han och smekte hennes hår. »Jag är så säker på dig och du på mig», tilläde han och återtog sin förra ställning. »Men jag är svartsjuk . . . litet!», mumlade hon. »Du?» »Bara då och då!» tilläde hon lifligt. »Så barnsligt!» »Ja, jag kan inte hjelpa det. Det händer någon gång då du lemnar mig ensam. Hvart går du då?» sporde hon och lade från sig broderiet. »Hvart jag går?» upprepade han något besvärad. »Hm! Jag går ut och går . . . och så på ’Sällskapet’. . . helsar på bekanta ...» »Och på teatern», afbröt hon lifligt. »Ja, det kan väl ock hända.» »Hvad skall det tjena till?» »Hvad det skall tjena till!» upprepade han förvånad. »Hvarför går du på teatern?» »Jag?... För att få se pjesen! Men det gör inte du. . . som kan alla pjeser utantill.» »Smickrerska», gäckades han. »Man pratade så mycket om dig, då du var ungkarl. Det var ett rykte som gick att. . . att. . .» »Låt det gå», afbröt han lifligt, »när det blir trött, hvilar det sig nog.» Hon ville säga något, men han täppte till hennes mun med en kyss. »Jag älskar dig», hviskade han. »Tycker du inte om att vara älskad som jag älskar dig», tilläde han litet högre. »Ack jo, du gör mig så lycklig!» utbrast hon med värma. »Men hvem har lärt dig att älska så?» mumlade hon och ett moln skuggade för ett ögonblick hennes hvita panna. »Du!» svarade han leende. »Om det vore så!» hviskade hon knappt hörbart. »Ar du inte säker på det?» »Jag är så svartsjuk», suckade hon. »På hvem?» utbrast han förvånad. »Jag vet inte. Och det är just det värsta af alltihop. Jag är svartsjuk på ditt förflutna lif.». »En sådan liten toka du är!» sade han och såg icke så litet inbilsk ut. »Ack, huru många qvinnor har du inte sagt att du älskat», fullföljde hon med lif-lighet. »Du har kanske icke haft någon aktning för dem, eftersom du inte gift dig med dem, men du har älskat dem ... åh, det vet jag . . . och du har sagt dem det. . . åh, det vet jag också! Det är ju rysligt att tänka på . . . att allt som är nytt för mig, är bara gammalt-nytt för dig.»