330 Hennes ögon blixtrade och bröstet häfde sig. Kroppen genomilades af en lätt darr-ning och den ena lilla handen trasslade ihop alla garnhärfvorna. »Vill du veta allt?» svarade han i allvarlig ton. »Ack ja!» »Och du vill tro mina ord?» »Är jag inte din hustru?» »De största vildbasarne blifva alltid de bästa äkta männerna.» »Så säga de bara!» »Af skadan blir man vis, ser du», sade han helt kort och såg mycket vis ut. »Vi äro ju så lyckliga», tilläde han i en ömmare ton. »Hvem kan väl vara lyckligare än vi! Hvad kan du mera begära?» »Ah ingenting», svarade hon och klappade sakta hans arm. Jag skulle bara önska att du inte lemnade mig så ofta ensam. » »Då skulle jag ju inte mera vara fri.» »Eller att du ville taga mig med dig, då du går ut.» »Det kan jag inte alltid göra.» »Hvarför inte då hellre stanna hemma? Jag har så tråkigt då du är borta. Jag vet inte hvad jag skall göra.» »Hm!» var allt han kom sig för att svara. »Tänker du någon gång på mig, då du är borta?» fortsatte hon och lutade sitt hufvud mot hans axel. »Alltid!» »Verkligen! Och ändå har du så mycket annat att tänka på. Nej, rör dig inte. Jas sitter så bra så här!» mumlade hon och slog sin arm^ om hans hals. »Men jag skulle vilja gå ut litet», invände han och försökte resa sig upp. »Nu igen! Ack, det fanns en tid då du kunde sitta så här långa timmar utan att röra på dig det allra minsta. Det var då det. Men nu . . . vi ha varit gifta sex år . . . nu!» snyftade hon och en tår fuktade de långa ögonhåren. »Säg inte så», hviskade han ömt. »Det är inte detsamma», suckade hon. »Alldeles detsamma», förklarade han med mycken bestämdhet och sökte resa sig upp. »Låt mig gå nu.» »Lät mig gå med dig», utropade hon i bedjande ton. Och innan han kom sig för att svara, tilläde hon lifligt, »blir inte det trefligt? Vi gå arm i arm och så tar jag på mig min stora runda kappa. Ingen kan se oss!» »Men det regnar ju», invände han halft motvilligt. »Hör! — Du skulle blifva våt!» »Hvad gör det?» »Nej, stanna hemma du. . . jag blir inte länge borta. Adjö!» »Nej gå inte», utropade hon lifligt. »Jag har en aning som säger mig att det händer någon olycka om du går ifrån mig. Stanna hemma, vi hafva det ju så bra här. Och jag skall vara så snäll! Stanna hemma», fortsatte hon enträget, då hon såg att han knäppte ihop sin rock, »för min skull, jag ber dig, bara for i afton.» »Bara för i afton», upprepade han lätt ironiskt, »så säger du hvar dag.» »Victor!» »Seså, låtom oss inte disputera längre. Jag får väl lof att göra som du vill, tyrann!» suckade han och satte sig ned på stolen. Hon flyttade sig helt nära honom, slog sin arm om hans hals och hviskade ömt: »Tyrann! Nej, säg slaf. Jag är ju för dina fötter.» »Vacker slaf», mumlade han, »jag gör ju allt hvad du vill.» »Nej, nej, det gör du visst inte», af-bröt hon lifligt. »Och det gör du rätt i. En man skall vara en man, ser du. Och har jag inte bedt dig . . . mins du när det skedde... att du skulle hafva vilja för oss båda två? Seså låtom oss icke tvista», fortsatte hon ännu lifligare, då han ville invända något, »det gör ju detsamma hvem det är. Vi äro ju ett. Och du stannar hemma!» »En q vart till, men inte en minut längre», förklarade han med mycken bestämdhet. »Jag måste ut och få frisk luft. Jag qväfs härinne . . . det är så varmt. Men jag kommer snart tillbaka.» »Sååh», mumlade hon missmodigt. »Och sedan kunna vi ju fara och helsa på Gyllenhoffs, om du så vill», tilläde han. »Gyllenhoffs!» utbrast hon häftigt. »Nej, det vill jag visst inte. För öfrigt är det Amelies födelsedag i dag.» »Jaså, är det det!» svarade han i likgiltig ton. »Och den firas inte mera», fortsatte hon ironiskt. »Hvarför det? Förra året, då hon fylde 29 år var ju ...»