331 »Tjugunio år», afbröt hon ännu lifli-gare. »Den födelsedagen har hon firat sex år å rad. Men förra året var den sista. Allting har en gräns. Vid hennes ålder vill man inte mera blifva påmint om sin födelsedag och derföre vill jag inte fara dit i afton.» »Hur gammal är hon då?» »Mellan trettiofem och fyrtio år. Och så lider hon af gikt.» »Är det möjligt?» »Hvarför inte? Hennes far har haft gikt i trettio år. . . och hon är ju så lik honom. Hon var redan stora flickan innan jag ens kunde tala.» »Hon ser yngre ut än så.» »Tack vare puder och smink.» »Jag tror inte hon begagnar smink. Hon grät häromdagen på teatern.» »Grät hon?» »Jag såg det sjelf.» »Det var för att befordra matsmältningen. Det göra krokodiler också.» »Sååh! Äro ni inte goda vänner längre? Ni som varit så godt som oskiljaktiga.» »Förr voro vi det, men inte nu. Jag kan inte tåla henne. Hon . . . min vän! Säg snarare att hon är din!» Alltid talar hon om dig och dig och dig. Hvad har hon med dig att göra? Det är för din skull hon så ofta kommer hit.» »Nu skall du inte längre vara ond på henne. Jag anar orsaken. Hon vill vara elegantare än du. Men», tilläde han naivt, »jag gör ju aldrig några anmärkningar då jag betalar dina räkningar.» »Uh, så osmakligt», utbrast hon häftigt. »Förlåt», stammade han förlägen, »jag menade inte illa. Du är litet nervös i afton. Det går nog snart öfver om du hvi-lar ut dig i lugn och ro. Jag går på teatern en stund.» »Teatern», upprepade hon i bitter ton. »Gå hvart du vill», tilläde hon kort och lutade sitt hufvud mot soffhörnet. »Adjö», sade han och ville kyssa henne på pannan, men hon vände litet på hufvu-det och det var chinjongen som uppfångade hans kyss.. »Adjö», sade hon. »Hvarföre gick jag inte for en stund sedan?» mumlade han för sig sjelf. »Men så är det alltid», tilläde han och lemnade rummet. »Han gick», mumlade hon och såg efter honom. »Hvart? På teatern. Hvad skall han der att göra? Inte är det för pjesen, den har han ju sett fem gånger förut. Således för något annat. Kan det vara . . . Nej, nej, hon har så fula händer . . . eller? . . . Hvem vet! Han älskar mig inte mera. Hvad jag är olycklig!» snyftade hon och dolde ansigtet i sina händer. Då hördes plötsligen ett buller och eh liten fem års flicka kom inspringande i rummet. »Mamma, mamma», ropade hon. Då hon inte fick något svar, stannade hon hastigt, såg förvånad på modren och smög sig slutligen till henne. »Är du ledsen, lilla mamma?» hviskade hon. »Var inte det?» »Jag är inte ledsen, söta du» svarade modren tankfullt. »Det får du inte heller vara», jollrade barnet. »Då bli’ både pappa och jag ledsna .. . jag med. Stygga mamma, du är ju ledsen. Vill du att jag skall göra dig glad, hå! Vill du att jag skall stå på näsan?» »Hvad säger du, olyckliga barn», utbrast hon häftigt och slöt barnet lidelsefullt i sina armar. »Jo, jag skall stå på näsan. Det har jag lärt mig sjelf», tilläde den lilla flickan triumferande. »Men hur har du kommit på en sådan idé.» »I torget, häromdagen, då jag var med pappa. Då kom en tiggargosse som sa’ så här: ’Söta goa herrn, ge mig en liten slant, så ska’ jag stå på näsan’. Och vips stod han på näsan. Vet du, mamma lilla, det var en så snäll gosse, fast han var trasig. Du får lof att bjuda honom hit, för jag vill leka med honom.» »Du är en liten toka!» »Men han var så söt och så hade han en liten piska! Adjö, mamma, nu får jag lof att gå ifrån dig igen för att se efter Fanny.» »Hvilken Fanny?» upprepade modren tankspridd. »Min Fanny, vet jag . . . Min största docka. Hon har varit så obeskedlig hela eftermiddagen och jag har varit så ond på henne en lång, lång stund. Men nu skall jag gå och förlåta henne. Det är allt synd om henne ändå. Adjö . . . Adjö!» Och så sprang barnet åter ut, lätt som en elfva. Hon såg efter det med ömma