332 blickar. »Redan borta», mumlade hon och lutade åter sitt hufvud mot soffhörnet. »På teatern», mumlade hon åter. »Gick han verkligen dit? Hm! Han trifs ej längre hemma hos mig och sitt barn. Han söker förströelser utomhus.» Hon satte sig åter upp, tog ett bref-papper från bordet och skrifver liknöjdt på det, under det hon fortfar att mumla för sig sjelf: »Har jag då blifvit så ful? Man säger mig ju ständigt motsatsen. Han är god och vänlig mot mig, men han är inte densamme som förr. Han vill ut. . . ut! Helsa på bekanta, säger han. De kunna ju komma hit. . . jag tar ju alltid väl emot dem äfven om jag inte kan fördra dem. Usch, nu bläckade jag ned mitt finger! Hvad skulle jag med pennan att göra?» tilläde hon förtrytsamt och kastade den på bordet. Papperet hon skrifvit på, kramade hon i sin lilla hand och lutade sig åter ned för att hvila. »Jag är trött», utbrast hon halfhögt, »Jag har tråkigt. . . jag vet inte sjelf hvad jag vill. Victor, Victor! Ack, om du vore här! Jag älskar dig . . . tillber dig ... du . . . är . . . mitt . . . allt!» Och så somnade hon. Efter en liten stund öppnades dörren och han trädde in i rummet. Han hade varit ute, men endast gått rundt om qvar-teret. Han var misslynt med sig sjelf utan att egentligen veta hvarföre. Han längtade att åter se sin hustru och ville göra henne glad igen. »Sofver hon», mumlade han, då han fick se henne ligga på soffan. »Hm! Hon vill bara narra mig . . . jag skildes ju nyss från henne. Hilma, Hilma! Hon sofver verkligen. Det var eget. Hm! Hon har tråkigt ... då jag är ifrån henne . . . det har hon sjelf sagt. Hon är svartsjuk, stackars liten. Nå, det skulle jag också vara om jag vore i hennes ställe, för jag är ju borta nästan hvar qväll, än här än der. Men inte kan man sitta hemma dag ut och dag in. Hvarför gör inte hon som jag ... är ute ock förströr sig. Det vore mycket bättre, så hade jag litet mera frihet. Det kunde hon gerna göra. Jag är inte svartsjuk, jag! Aldrig har jag varit det och aldrig kommer jag att blifva det. Det är ju så dumt. Jag vill inte väcka henne. Det vore skada. Så godt hon sofver . . . som ett barn. Hvad hon ser bra ut! Mina vänner afundas mig och kalla mig ’en lycklig ost.’ Ja, det är sannt, jag är lycklig, mycket lycklig. Jag vet inte huru det kommer sig, men jag känner en oemotståndlig lust att kyssa och smeka henne just nu. Så vacker profil hon har . . . sådan byst ... så små hvita händer. Kors, hon håller ett papper i ena hand. Det var eget. Hm! Sådana barnsligheter! Hvarför skulle hon inte kunna göra det? Hon har fått bläck på fingret. Hm . . . Det är ju helt naturligt. Hon har fått bläck på fingret, emedan hon skrifvit. Det är ett bref hon har. Till hvem kan hon hafva skrifvit det? Hm! Skulle jag vara svartsjuk? Jag har ju inte det ringaste skäl. Hm! Jag begriper inte till hvem hon kan hafva skrifvit. Om jag öppnade litet på handen, fick jag reda på det. Uh, det vore fegt. Jag vill vänta. Hon vaknar nog snart och då kan jag ju få veta det. Inte för det angår mig, men i alla fall, eftersom jag nu kommit att tänka på det, kan det ju vara roligt att hafva reda på det. Hm! Hon vaknar inte. Det var rysligt hvad tiden går långsamt. Och i den här tidningen står då rakt ingenting. Till hvem kan hon hafva skrifvit, medan jag var borta och som jag alltså intet skulle se ? Hm!» »Nej se, är det du pappa?» utropade den lilla flickan, som åter kom in i rummet. »Det var eget!» »Hur så?» »Du är ju annars alltid borta om aftnarna och nu är du hemma. Hvarför det?» »Hör på», svarade han ifrigt, »du bad mig i går om att få en ny docka. Du skall få den! »Ack, så roligt», jublade barnet, »tack söta, lilla, goda, älskade pappa.» Och så slog hon armarna om hans hals och sträckte på sig, för att komma åt att kyssa honom, der han satt. »Vill du ha något mera?» sade han. »Jaah», svarade hon förlägen. »Hvad då?» »En piska!» »En piska?» invände han förvånad. »Bara en liten, liten piska, söta pappa», svarade hon och rodnade ända upp till hårfästet. »Nå du skall få en piska ...» »Med stor snärt på», afbröt hon ifrigt. »Också det, om du gör hvad jag ber dig om.»