338 gar. Pantheismen och atheismen hade ännu icke öfversatts på folkspråket lika litet som de fått den kristna konsten till för-bundssyster. Man hade ännu fädrens tros lära ofalskad, om man än icke alltid var så noga vid att hålla hennes bud. Bland adel och ståndspersoner rörde sig samtalen ofta om djupgående religiösa funderingar och kryddades då med långa bibelspråk och uttryck hemtade ur gudliga skrifter. När husmodren, efter slutade sysslor, satte nyckelkorgen ifrån sig på den stora dragkistan och tog brillorna på näsan, för att med deras tillhjelp söka näring åt sitt själslif, öppnade hon visserligen ingen fyrabandig roman, ingen illustrerad familj-journal eller godtköpsencyklopedi, hvari hon kunde plocka vetenskap och konst pillervis. När de förgylda spännena uppknäpptes, när de svarta, pressade läder-permarne skildes isär, var det i stället Kol-modins bibliska qvinnospegel, Arndfs eller Arnolds postillor eller biskop Spegels ännu ryktbarare »Guds verk och hvila», hvilkas strängt religiösa tankar hon lärde sig beundra. Böjelsem för religiösa ting gaf sig äfveif uttryck i det dagliga samlifvet. I de fleste hus, äfven hos högt stående män såsom riksrådet Tessin, gjordes bön alla morgnar och aftnar. Familjens medlemmar, hvartill äfven räknades husfolket, voro dervid närvarande. Och försummelse af gudstjensten på någon af de många helgdagarne, ansågs såsom hedendom. Djup gudsfruktan är icke sällan i folk-lifvet uppblandad med grof vidskepelse. Äfven hos de upplystare samhällsklasserna umgingos också hexor, spöken och troll såsom dagliga gäster. Hexbålen hade visserligen flammat ut, den hänsynslösa kraften, som äfven på det andliga området utmärkt landets stormaktstid, var bruten och förde icke utrotningskrigets brandfackla. Men trosni-tet yttrade sig fortfarande i grymma förföljelser och landsförvisningar; och blåkulla-färderna voro ett alltför rikt och omvex-lande ämne för ungdomens berättelser, för att icke hela verlden skulle känna sig öfvertygad om tillvaron af den trollska qvastkäppen och den underbara ugnsra-kan. Ungboskapen, som på årets första helgdagsnätter buro trollkäringarna genom luften, satte dem i stånd att skafva malmen af klockorna i sockenkyrkan. Den onde dansade slängpolska med elaka husmödrar eller narrade sockenpresten att natten öfver köra rundt i skogen, i stället för att hålla julotta i den endast några bösshåll derifrån liggande kyrkan. Skogsfrun förförde kolare och jägare, aflidne gjorde besök hos de lefvande och sjelfve presterne gingo icke frie från upptuktelse af dessa osynliga väsen. Mången visste likväl tälja om huru hin onde fått gifva vika för deras lärdom. Tjutande hade han måst pressa sig ut genom ett nålstyng i fönsterblyet, eller tjenstgöra såsom selpinne till ett af hjulen för hög-vördige prostens kärra då denne for till högmessan. En predikan af en sådan man, hvilken genom sitt ords underbara kraft kunnat få makt med den onde,' troddes såsom Guds ord äfven om gudsmannen i det dagliga lifvet långt ifrån kunde få namn af att vare en helig man. Under denna tid, då en nyhet från huf-vudstaden till Westergötland kräfde lika många månader, för att komma till allmänhetens kunskap, som han nu kräfver dagar, och då de få och litet spridda tidningarna aldrig sysselsatte sig med politiska spörsmål, hade också en dundrande predikan af en ansedd prest större inflytande än en aldrig så väl skrifven »ledare» i hufvudstadens politiska tidningar i våra dagar. Och man bor icke tro att fältet, hvarpå predikan rörde sig var mindre. Vägen till lycka och sällhet, som han skulle utstaka, upptogs oftast af politiska gräl eller barnsliga spekulationer i naturläran. Detta lika väl när fjerdedagspredikanten pröfvade sin fantasi och sin stilistiska förmåga som då biskopen och riksdagspredi-kanten gjorde det. De högvördige fäderne visste också, bättre än tidningspressen i våra dagar, att vinna det menskliga förnuftet på känslans och den ögonblickliga hänförelsens väg. I senare händelsen var deras predikan en häfstång, hvars kraft vår samtid knappt kan ana. Det föll derför ingen in att undra öfver att biskop Juslenius, då hans tur var att predika för rådet och ständerna, upptog hela sin predikan med en redogörelse för de fängslade generalernes brottslighet, samt det straff, som de enligt Guds och Moses’ lag förtjenade. Ämnet var: »Ett från sin undergång