339 som ur en brand i eldenom af Guds milda hand uthulpet Svea land och folk.» Kyrkan var full af folk ur alla samhällsklasser. I synnerhet var bondeståndet talrikt samladt. Hos detta åtnjöt också biskopen stor ära. När drottningen året förut jordats, hade det lyckats honom att skaffa de fattigare herredagsmännen sorgkläder af kronan. Detta och andra liknande drag hade grundlagt en folkgunst, som tilltog i samma mån som hans motparti miste allt flere af sina tillhängare. Domen var redan fäld i kommissionen öfver de fängslade generalerne och hade hänskjutits till ständerna. Det var alltså öfver ett ämne för dagen som han talade. Med djup andakt lyssnade också folket till hans ord, hvilka i fördubblad styrka åter-Ijödo från de höga hvalfven. Långs mid-telgången stodo flere af stadens förnämligare borgare. Med förnumstig min vände de sina skägglösa, röda anleten än mot predikstolen, än mot grannen, för att uttrycka sitt gillande. Derefter knäppte de sina händer öfver guldknapparna på sina spanska rör och försjönko ånyo i stilla beundran. Innanför i bänkarne suto deras husfruar lika andäktiga. Deras stickade bindmössor tycktes mera än något annat utgöra föremål för den vaksamme kyrkväk-tarens spejande ögon, när denne närmade sig med det osvikliga väckelsemedlet, den syrenfärgade håfven med guldfransar. »De saligas himmel», ljöd biskopens kärfva, kraftiga stämma, »är en domsal, klädd med paradisets eviga blomster. De osaligas pinorum deremot är en torr öken, ett evinnerligt Sahara, der drakar, ormar och ödlor och all afgrundens afföda har sitt tillhåll. Låtom oss derför, mine åhörare, med trones säkra hakar, hålla oss fast vid det goda. Låtom oss göra våra goda verk och gerningar till den Högstes namn och ära, så. att icke vi, såsom desse fariseer och syndare göra, af köttsens lusta låta narra oss af detta jordelifs falska fägring, att derför utbyta den eviga fröjden der ofvan molnèn, der zittror och cymbaler ljuda., der Guds englar sväfva i salig ringdans.» »Hur har dock icke denne öfverdådige härhöfvidsmannen Buddenbrock i stället handlat ? Detta varder den nästa frågan. Har han icke låtit våra söners och fränders blod gagnlöst flyta i sanden, endast för att till fredsställa sin egen jordiska lusta efter hämnd på fruktade medtäflare? Jo, för visso ! Liksom David offrade Uria, hoc est, såsom en man, den der offrar en gammal vän för sina syndiga begärelsers skull, så har han sändt Wrangel i faran, ja mot sjelfva döden. Han har icke en gång haft samma åhåga om denne sin vän och medbroder, dess under-hafvande folk och fästningen Willmanstrand, som Josua hade om Gibeoa, hvilken, då han fick bud om den fara, som hotade denne senare, hvilken belägrades af mäktige fiender, notabene kom hasteliga uppå dem, nämligen fienderne. Ty drog han, mine käre bröder, hela natten från Gilgal, der han och hela Israel hade sitt läger, belastande alltså icke sina knän med tältstänger och många dagars matbärande. Ty, notabene, han bekymrade sig föga om den myckna tross och bagagiet. Han brukade i stället, som det nu skulle kallas, en marche forcée.» »Efter som denne mannen alltså, ehuru han, som Ephraim af Jephta, som ses af Domareboken, vardt af sin vän och medbroder Wrangel ofta påkallad och ändock icke halp honom ur fiendens hand, utan höll sig mycket afskild från honom liksom Debora sjunger i Domareboken och undsatte honom intet utan vardt skyldig till deras blod, som i striden föllo, och till deras elände, som fångne vordo eller sjuke och jämmerligen medfarne blefvo af den grymme fienden: ty är det visst och sannt, som klarligen kan skönjas af brefvet till de Thessaloniker, första kapitlet sjette versen, rättvist för Gudi att gifva honom bedröfvelse igen, som oss bedröfvat. Må vi derför icke längre fylla vår själ med klenmodiga tankar utan säga till denne främmande höfvidsman med Josua: efter du hafver plågat oss, så må vi nu, då vi makten hafva i våra händer, också straffa dig efter Guds och Moses’ lag och må sedan Herren plåga dig till den yttersta domsens dag!» Biskopens sträfva, hårda stämma ljöd med nästan öfvermensklig styrka öfver den bäfvande församlingen. Den djupa tystnaden lät de skallande återljuden förnimmas med hemsk noggrannhet. Likt jakande svar från en högre verld, susade de hviskande ner öfver de blottade hufvu-dena. De lyssnande herredagsmännen kände sig utkorade af högre makter att sitta till doms öfver den olycklige härföraren och på