356 ganska allvarlig. Grefve Gyllenborg liar redan utfört sina barn på egen slup till grefve Bonde på Hesselby och andra fly undan så långt de komma ned åt landsorten. Laforme har jag förgäfves sökt under flere dagar.. . Efter hvad jag hört af kusin lär äfven fröken Liewen ämna sig åt landet. Hon lär vara dödligt förälskad i den fin-ske ynglingen, som aldrig vill återkomma». »Men finnas då ej soldater i staden», frågade generalen ifrigt. »De göra sig redan i ordning att skingra populacen». »Jag tyckte mig verkligen höra ett skott för en stund sedan». »Då har nog leken börjat. — Men nej, det var sant, det var ma foi Grüner som fick en kula i sin vagn, just här nedanför . . . För att återkomma till hvad jag ville säga, borde herr generalen nu, innan det är för sent, än en gång vända sig till majestätet». »Ha då minä papper återlemnats?» »En del har jag härmed äran återställa», sade Meijersdorff i det han upptog en do-kumentsrulle ur sin brefväska »men Gyllenborgs bref ville man icke återlemna». »De voro likväl de vigtigaste». »Det var i synnerhet ett ställe, som väckte ond blod i den sista försvarsskriften, det nämligen der generalen skrifvit att han var ej absolute förbjuden, men väl conditio-naliter befald att dela sin styrka. — Detta ansåg man som en förolämpning mot konungen, hvilken alltid påstått för rådet att han absolute förbjudit generalen att dela sin styrka». Officern, som hade vakten, inkom nu efter slutad rond och generalen drog sig jemte Meijersdorff in i sitt rum. »Men min bäste baron» sade generalen då de inkommit, i det han skarpt betraktade honom, »jag finner visserligen, af hvad ni berättar, att man öfverallt söker vända mina ord till det värsta — men derför icke att jag bör fegt fly undan, som ni sade sista gången ni var här. — Man har ju nyss kommit en sådan förflugen plan på spåren, om hvilken jag ej hade den ringaste kunskap. Hvarje försök skulle stranda redan i början — tänk endast på de stränga order man ansett böra utfärdas rörande fönsterna, De fängsla och förhöra ju hvar och en som ser upp mot dem från gatan». »Det torde likväl ännu kunna lyckas». »Hvarför har man då arresterat miri son?» »Man nämnde hans namn bland dem som sökt bryta sig genom muren till herr generalens rum». »Kan hända. — Henrik hade dock icke nämnt något derom för mig. I hvarje fall hoppas jag att ingen af mina unga vänner varder lidande för min skull». »Man talade likväl om att man skulle underkasta flere af dem förhör i Rosenkammaren». »I denna yran kan man ej vänta någon försköning». »A propos Rosenkammaren. — Den styf-ve biskopen måste ma foi bekänna härom dagen om de engelska underhandlingarna». »Juslenius? Denne slipade ränkmakare». »Han räddade med nöd sitt stift, men det tog honom så svårt att han troligen icke kommer till sig sjelf på länge». »Han var en af mina argaste motståndare i kommissionen och talade jemt om förräderi och kärlek till fosterlandet» . . . »Efter som jag nu ser», sade generalen i det han stannade framför Meijersdorff, »vill man verkligen göra med mig som med mången annan af mina gamle kamrater som kände hemligheterna med salig kungens död, och våldet må taga ut sin rätt. — Kan det icke hindras på annat sätt, vill jag följa ert råd. — Ingen skall vidare lida af min åsyn. Jag skall taga mitt parti så godt som förtviflan och mitt tillstånd dikterar det. Det är icke första gången som någon af oss måst gå bort för deras misstro — men det är rätt. Det har dock icke alltid skett så öppet.» Generalen var uppskakad. Det syntes som det ena minnet af flydda dagar aflöste det andra i hans tankar. Meijersdorff förstod icke de dunkla antydningarna. Han grubblade icke heller deröfver. Han var inom sig säker på de trådar, som han hade i sin hand och visste att de kunde vid en ryckning af honom öppna fängelsets portar. Han hade länge vacklat fram och åter. Antingen skulle han fortsätta att tjena Lagercrantz och se händelserna utveckla sig eller ock bryta de band, som höllo honom fast vid denne mäktige partichef. I förra fallet lopp han ingen fara, men han vardt då också delaktig i mordet på fadern till henne som