357 han älskade. I senare fallet, om han motarbetade partiet och halp generalen på flykten, hade han att rädas deras hämnd om han skulle misslyckas. Han ville gerna välja den sista vägen. Men Ulrika hade på sista tiden visat sig allt mer liknöjd mot honom. Han hade lemnat dokumenten till Lagercrantz och derigenom orsakat utgången af domen. Han hade lagt papperet i bibeln för att, som han trodde, Ulrikas hårda sinne skulle uppmjukas. Om hon genom dessa hopade sorger skulle varda ett lik, ville han likväl ega henne. Han ville kyssa dessa läppar, äfven om de skulle stelna af dödens blekhet. Han ville omfamna denna smärta skepnad äfven om hjertat inom honom upphört att slå. Den liknöjde, skeptiske kavaljeren, den storta-lige slagskämpen hade intet qvar af sin forna tillfÖrsigt. Han som för sina vänner skröt att han dödat tio unge män af familj i duell endast derför att de vågat draga hans anor i tvifvelsmål, han darrade så snart hans tankar vidrörde bilden af denna qvinna, hvilken sorgen gjort ännu mer intagande och hvilken ifrån att endast hafva förestält ett visst antal holländska guinéer, uppväckt hela hans lidelse. »Önskar ni tala med mig, kusin Meijersdorff», sade Ulrika, sorgset leende, då baronen inträdde i matsalen. »Jag har ma foi handlat orätt mot er, kusin» svarade han med tillkämpadt lugn i det han fattade hennes hand. »Men ni förstod mig icke. — Ni har varit så grym mot mig kusin». — »An ni mot mig? — Hvad sade ni väl nyss om Svenske och fröken Liewen?» »Ma foi — inte annat än rena sanningen. — Hela staden talar ju om detta parti. — Om kusin råkat den unge mannen hade han helt visst sjelf sagt det». Det låg en sådan öfvertygelse i hans ord att Ulrika tvekade ett ögonblick. — Hon hade icke på länge hvarken sett eller hört talas om Svenske. »Låt allt detta vara glömdt» återtog Meijersdorff efter en stunds tystnad. »Ser icke kusin Ulrika hur lidelsen förtär mig — jag älskar er». »Lidelse och kärlek, kusin Meijersdorff, äro främmande för hvarandra. Jag delar icke någondera med er, kusin». »Jag dödar mig då . . . Denna plåga gör det i alla fall». »Ack kusin! -— Man är olycklig, men man dör icke af kärlek. — Än en gång, spara edra känslor. . . Jag hyser en motvilja för er som jag ej kan förklara; men den finnes och växer med hvarje dag och det vore falskt att icke blotta henne». »Ni försmår således min kärlek?» Meijersdorffs anlete förvreds, då han gjorde denna fråga. »Ni vet hur djupt ni sårat mig, kusin, med ert stolta, högdragna väsen». »Jag vet blott ett» sade Ulrika i det hon tog ett djupt andetag »och det är, att om ni vore en ädling, kusin, en man af heder, skulle ni sätta en ära i att icke längre förfölja mig med denna fordran på genkärlek. Ni vet att jag hvarken kan eller vill gifva den. — Våra dagar kännas nog tunga utan dessa nya strider. . . Låtom oss vara vänner, kusin Meijersdorff. — Sök upp åt er någon annan till maka — men fordra aldrig af mig annat än vänskap — det är allt — allt hvad jag kan gifva er». »Vänskap. — En qvinna kan icke känna för en man annat än hat, liknöjdhet eller kärlek. — Vänskap klingar så vackert — men hvad är väl det annat än liknöjdhet? — Ni kan icke älska mig? — Nåväl jag fordrar det icke heller — en qvinna älskar aldrig någon. — Antingen beskyddar hon honom eller får hon sin fåfänga tillfredsstäld genom hans lidelse för henne. Denna gör henne stor i andra qvin-nors ögon, Jag önskar endast att få ega kusin som min maka. —» »Ni har hört mitt svar» »Jag vill icke afstå från er hand — jag kan det ej . . .» »Ack, min Gud, kan ni då icke göra en så ringa uppoffring?» »Uppoffring? — Hvad är väl lifvet sedan? — Det vore ingen dygd, det vore feghet». »Att uppoffra sig för sin nästa är en kristens pligt». »Kristen?» »Ni tror icke på Gud, kusin Meijersdorff. Edra blickar voro så tviflande, när ni uttalade detta namn». »Certainement, ma cousine! Jag svär vid hans namn att göra allt hvad ni befaller mig — rädda er far — allt — om ni blott vill lofva att gifva mig er hand». »Rädda min far!» utropade Ulrika med häftighet, »skulle då icke den, som gör an