376 åtta dagar», sade denne i det han bugande lemnade henne plats i dörren. Schulenberg hörde huru dörren lästes igen med dubbla slag. — Det var öfverdrif-ven försigtighet. Så fast bunden, som han var, kunde han i allt fall icke röra sig af stället, äfven om hon stått på vid gafvel. — Det djerfva vågstycket hade alltså lyckats. Ingen menniska hade funnits i gränden, som kunnat draga misstankar af det buller som Schulenberg gjorde då han infördes i huset. De fångne dalkarlarne utgjorde ett allt för starkt dragningsmedel för de nyfikna för att de sysslolöst skulle drifva omkring på gatorna inne i staden. Hvad som sedan hände är snart sagdt. — Phaetonen slogs upp så att han liknade en täckvagn och fönstergardinerna fäldes ner. Inom en handvändning var den svartklädda damen förbytt till en ung officer i lifregementets uniform. Kusken satte sig åter upp på kuskbocken. Åtta ryttare slöto sig till vagnen, som skramlande rullade utför gränden för att en stund der-efter visa sig på regeringsgatan. Ännu återstodo likväl de farligaste ögonblicken. Att vagnen icke var den gamla vanliga gjorde mindre. Lars hade nog dragit försorg om att vaktfolket icke var allt för noga i sina granskningar. Men officern skulle möjligen draga några misstankar deraf att det icke var Schulenberg, som infann sig, utan en främmande officer som han icke kände. Detta vardt emellertid icke händelsen. Vakterna gjorde i vederbörlig ordning honnör och så snart vakt-officern fick se orderna gjorde han, såsom kändt är, icke den ringaste svårighet att utlemna sin fånge. Hade icke Lars kommit emellan, skulle troligtvis den djerfva planen lyckats och generalen i sista ögonblicket kunnat räddas. Då Svenske efter att hafva blickat ner genom öppningen bakom spegeln, vände sig om, stod han länge tvekande. Hans uppfinningsförmåga var uttömd. Vakten ordnade sig i nedra korridoren. — Han hörde hur soldaterne stötte korsgevären i stenläggningen. Skulle han skynda efter Lars för att sjelf på detta sätt undkomma? Tiden var längesedan förtiden och hela planen hade misslyckats. Detta hade dock varit att fegt lemna sina vänner i sticket. Han skyndade till fönstret. Vagnen var borta och i stället såg han en stark kedja af soldater utstäld kring qvar-teret. Generalen såg förvånad på hans oro. Ulrika hade slagit sina armar kring fadrens hals och smekte, under krampaktig gråt, hans grå hufvud. Den enda som höll fattningen var friherrinnan. »Hur länge skall detta gyckelspel vara?» frågade hon häftigt. — »Ni ser att min dotter ligger vanmäktig. — Vill ni mörda oss så gör det fort — men vanhedra oss icke längre med er närvaro». »Ack min friherrinna», sade Svenske brådskande, i det han vinkade åt Strussen-felt att regla dörren. Gud skall veta att ingen velat mindre vanhedra er än jag. — Jag kunde hafva räddat generalen, om han velat följa mig, men nu är det ty värr försent». Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren förtogo ljudet af hans stämma. »De äro utanför, skall jag öppna?» frågade Strussenfelt. »Låt dem sjelfva försöka. — Se här, herr general, tag denna värja och låtom oss slå oss igenom». Generalen lät handen vanmäktigt falla till sidan. »Rädda er sjelf, unge man» sade han med matt stämma, »lemna mig åt mitt öde.» Dörren syntes färdig att gifva vika för de upprepade kolfslagen. Ner på gatan ökade sig folkhopen i hvarje ögonblick. »Ack ja kusin! Fly!», ropade Ulrika, som denna tanke tycktes återgifva fattningen, i det hon grep Svenskes hand och sökte föra honom åt sidan. —• »För min skull! ... Men hvart?» »Skynda nådig herre», hördes i det samma en hes, rosslande stämma från löntrappan — »vägen är fri — nådig herre», upprepade Lars i det han mödosamt sökte resa sig mot väggen — »skynda!» Det fanns icke längre rum för någon tvekan. — När Svenske nerkommit för den branta trappan, som ledde genom muren, hörde han hur dörren till salen gaf vika för de påträngande soldaterne. XXVI. Det var en vacker Juliqväll. Tornspirorna på Arsenalen skimrade i aftonbelys