377 ningen, och ute på strömmen mellan de rödmålade fiskblötarbodarne speglade lustjakter och vedskutor sina hvita segel i den lugna, solglänsta vattenytan. På norrmalmstorg rådde en ovanlig lif-lighet, hvilken bjert stack af mot den lugna sommarqvällen. Hoparne af nyfikne ökade sig i hvarje ögonblick och luften fyldes småningom af mullrande sorl. Allas ögon voro riktade mot slagtarhusbron. Dystert och enformigt ljödo kyrkklockorna öfver sorlet, tills några trumhvirflar inne i staden kommo detta att växa till ett väldigt brusande. »Han kom ändå inte sin väg, den der förrädaren», yttrade en af åskådarne, en mager spenslig karl i snusbrun rock och spännskor, hvilken efter mycken möda lyckats klänga sig upp på taket till ett af vakthusen vid bron. »Ja så är det», svarade den tilltalade, en äldre borgare, hvilken redan fått plats der »när man har godt om vänner går det bakut . . . gamle Flåberg han kom på Marstrand han, hur han än sparkade». »Att sätta en hederlig borgare på fästning! ... Jo det är frihet det». »Var likt till någon frihet, sa’ hon som fick tala och bet tungan af sig. Nej gör du mans en peruk af friheten, bror Tunnman, då vet du hvar du har honom». En trumhvirfvel, som hördes öfver sorlet, kom dem att tystna ett ögonblick. »Nu komma de med honom!» »Det är kavalleriet, som går först . . . Två regimenten ryttare». »Se hur han helsar . .. han ser kavat ut, så förrädare han är». Ryttarne redo uppför brobanan i tätt slutna led. De gula uppslagen stucko af mot de mörka flockarne. De långa huggvärjorna blänkte i solen. Deras bistra, allvarliga blickar öfverforo folket på sidorna. Efter dem körde en ensam vagn med nedslagna sidostycken. På baksätet suto tvänne äldre män: den ene var den ryktbare Tollstadius, tidehvarfvets mest omtyckte predikant, den andre var Buddenbrock, den af Stockholm spöbeln mer än allting hatade »marskalken för finska färden». Smädelsen och hånet hade emellertid föga verkan på honom. Frimodigt såg han åskådarne i ögonen och helt säkert var det mången, hvilkens samvete den aftonen vaknade, som icke kunde nog beundra den åldrige krigsmannens lugna och ädla uppsyn. En stund derefter vände tåget till baka öfver torget. De sorlande folkhoparne voro de samma, men vagnen gick nu tom. På sandbacken utanför Norrtull hade mordet fulländats. Den olyckliges blod hade satt en mörk skamfläck på våra häfder. Till den dag som är har intet gjorts för att utplåna honom och återupprätta den gamle karolinens ära! Någre adelsmän, lyckades med möda bana sig väg genom folkhoparne. De stannade utanför Castenhof. »Ma foi de Paris» sade en af dem i det han kastade en blick efter de böljande folkhoparne, »hur kan mon frère fråga något sådant? — Som om jag icke skulle hafva nog starka nerver att åse hur man décapiterar någon! — Men parbleu . . . det äcklade mig . . . derför höll jag mig på afstånd!» »Det var Potz donner ett storartadt skådespel, skall mon frère tro» återtog Schu-lenberg, i det han vred upp sina musta-cher. »Han var sannerligen en långt mindre kruka än jag trott. . . lika lugn som om han klifvit till häst för att taga sig en morgonpromenad... då han steg upp på det svarta åbäket.» »Har ma foi alltid sagt att det var en brav man, en man med courage». Laforme kände med fingret i ena ögonvrån liksom han anat en tår. »De der herredagsmännen som skulle vara allmogens vittnen darrade i sina långrockar . . . Det duger dock inte att ha’ fruntimmersnerver vid sådant tillfälle». »Certainement, mon ami — men då man som jag sett både Cartouche och hans band, Nivet, för att icke tala om Déschauf-fours, som först qväfdes och sedan brändes — hvilket, i parentes sagdt, var föremål för en lång undersökning bland vetenskapsmännen — jag, som var så intimi-ment lierad med Argenson, polislöjtnanten i Paris — ah, quel homme! — A propos — är det sant att generalens familj skall lemna Sverige — la belle Ulrique var ju i sanning förtjusande i sin sorgdrägt?» »Deras jakt har redan legat segelfärdig flere dagar vid skeppsbron. . . men friherrinnan lär vara illamående.» »Ah Madeleine! Det var också en högst aimable dam. Hvilka angenäma aftoncirk