lar! — Sedan jag hade den nåden att vara befald till hertiginnan af Maine, har jag icke varit i tillfälle att hafva så nöjsamma passetemps. Societeten, mon frère, är icke den samma nu som för några år sedan — inga intressanta nouveller, inga picknicker» . . . »Låtom oss derför stärka lifskraften genom några glas Rhenvin, som vår salig vän Meijersdorff alltid sade.» »Ack ja, le pauvre baron», utropade hofjunkaren, i det han höjde på axlarne och närmade sig porten, »men jag sade alltid: när man jemt anstränger sina nerver och petar omkring sig med värjan, måste det en gång taga ett sorgligt slut.» »Han hade fått ett dugtigt hål i sin undertröja.» »Sacré nom, ända ut i ryggen, och de lära ej ännu fått fatt i den som gjort öppningen.» »Han låg ju strax bredvid och rosslade under en buske.» »Certainement, soldaterne sågo ju hur han gaf upp andan, sade de, men bäst de skulle ta fatt honom igen, var han flugen sin kos.» »De hade dock slagits som några krabater ...» »Ah, se der kommer Henriette», utropade Laforme, i det han hastigt vände sig om. »Adieu, min vän. Excuse! Men vi lemna denna staden i afton, för att ordna oss på Stjernnäs. — Hvilken aimable dame min fästmö är! — Se på henne, mon frére, se med hvilken dignité hon helsar på de der tölparne. — A propos. . . Har mon frère hört något ännu om den der finske ynglingen . . . man påstår sig ha’ sett honom, och la belle Liewen är i sanning très curieuse att få se honom.» »Aha, mon frère? Jag förstår», skrattade Schulenberg... »Med en så vacker dame under armen är det dock Potz donner förlåtligt om man vore litet svartsjuk äfven på gengångare.» »Om mon frère skulle få återse honom», sade Laforme leende, i det han räckte honom fingerspetsarne, »kan mon frère säga, att jag ma foi aldrig skall glömma när han ville äta upp porslinskräftorna kring laxmajonäsen hos långe Sparren — men adieu, jag ser att min förtjusande vän vinkar mig! — Hon vågar helt visst inte gå mellan så många kavaljerer. — Adieu! — Vi resa i afton!» Schulenberg var nästan rörd, då han kom in i källarsalen. Han hade nästan haft rätt om han också som Laforme nyss förut misstänkt en tår i ena ögonvrån. Baronen och Laforme hade nästan varit de enda vänner han haft i lifvet. Den ene var nu död och den andre drog bort åt fjerran nejder med sin brud. Det fans ingen mer som skulle vilja låna honom ens de nödvändiga medlen för tillvaro mot det svaga hoppet att en gång varda delaktig i den hessiska pensionen. Det låg icke mer samma öfvermod i hans stämma, då han begärde en flaska rhenskt vin af vackra Cecilia. Hvart han sedermera tog vägen visste ingen. Sedan han låtit narra sig af Svenske, när han skulle bortföra generalen till stadshuset, hade han mist sin syssla hos Lagercrantz. Han måste derför snart lemna landet. Ryktet berättade visserligen några år efteråt att en viss Schulenberg efter åtskilliga äfventyr i södra Sverige slutligen råkat i gräl med en borgare i Kalmar, hvilkens hustru han velat ofreda, och stuckit ihjäl honom, samt att han derför måst rymma ur landet. — Huru som helst, uppdraget om porslinskräftorna fick han aldrig utföra. — Förd af Lars hade Svenske och hans vän kommit utan hinder genom trädgår-gen och ut på den bakom liggande gatan. Här hade Lars kraftlös af blodförlust dignat ner på stenläggningen. Då inga förföljare hördes af gick det emellertid lätt för dem att föra honom mellan sig. Bakom gamla glasbruket vid Nya kungsholmsbron låg deras båt, i hvilken de ärnat föra generalen ur staden och som nu kom dem väl till pass. Med Lars var det förbi. Det var för tredje och sista gången som den hvitklädda flickan visat sig för honom. I den stilla sommarqvällen mellan mälarens grönklädda stränder måste han slå den stora chama-den, hvarför han så mycket ängslats. Den lilla bräckliga farkosten sköt just ut från sundets skuggor på den månglänsta fjärden, då Svenske med djup rörelse böjde sig ner öfver hans bleka, skäggiga anlete och mottog hans sista suck. — Det var sent en qväll några veckor derefter som Svenske återkom till hufvud-staden. Oaktadt faran, för hvilken han, i händelse af upptäckt, vore utsatt, hade