379 han icke längre kunnat styra sin otålighet. Med brådskande steg närmade han sig sin förra bostad. Det första han såg, när han kom upp på sitt rum var en liten biljett, som låg på fönsterbrädet. »Vi resa i afton», stod det, »lef väl! Henrik.» »I afton», upprepade han mekaniskt för sig sjelf — »men hvilken afton?» — Han rusade som en galning ner för trapporna. Värdinnan kunde icke säga om det var under den förflutna veckan eller i samma vecka, som budet med brefvet varit der. Han skyndade än en gång uppför trapporna för att läsa om igen de få orden. Hon hade icke skrifvit så mycket som en rad till afsked, sade han halfhögt till sig sjelf. Han mera sprang än gick för att så hastigt som möjligt komma till hennes bostad. Gardinerna voro nedfälda för fönstren. En tjenare, som just höll på med att stänga porten, svarade på hans fråga om friherrinnan Buddenbrock var hemma, med ett enfaldigt småleende, liksom frågan icke gällt honom. Han visste inte, sade han, om det varit en friherrinna eller någon annan dam som bott der i huset före hans herrskap, men att, hvilket hon nu varit, hade hon rest för flere veckor sedan. »Vet du då ej hvart hon reste?» frågade Svenske ifrigt. »Nej, det hade hon inte skrifvit på sig!» »Hörde du det inte?» »Det var ingen, som frågade dem — jag tyckte väl att det bar af med sakerna ner till Skeppsbron». ’ Hon hade alltså verkligen rest utan att sända honom en rad till afsked. Han stod länge tankfull. Hade hon svikit honom? — Hennes sista ord den minnesvärda aftonen, då han varit nära att rädda hennes far, hade likväl tydt på att hon förstått hans goda afsigt. När allt kom omkring var kanske det endast en villa. Hela uppträdet liknade mer och mer en dröm. Utan att tänka på hvad han gjorde skyndade han mot staden. Skymningen hade redan inträdt, då han nådde fram till Skeppsbron. Aftonen var ovanligt vacker. Några strimmor blek-gult och silfver kantade i norr den djupblå, stjernklara himmelen. Fullmånen höjde sig praktfullt öfver Danviksbergen och skummet efter årtagen glittrade som silf ver ute på fjärden. Muntra melodier från valdthorn, oboör och flöjter närmade sig staden. Det var ett lustparti som vände hem efter någon landtlig picknick. - Svenske hörde lika litet på de muntra melodierna, som hans öga var öppet för naturens skönhet. För två år sedan hade han, lycklig och säll, hemkommit en sen Augustiqväll från Liljeholmen. Allt borde väcka detta minne. Han kunde se den lilla stjernan i öster om han tänkt derpå. Månen sken lika strålande som då, vattenytan hade samma glans, melodierna fortplantades lika glädtigt genom luften. — Och dock var det nu något ofattligt, onämnbart, som han saknade och som slöt hans öga för dessa minnen. Det var också denna saknad, som lät hans blickar oroligt irra kring bland de många fartygen och forskande stirra ut öfver de mörka stränderna i fjerran. Ett stycke från södra landet aftecknade sig seglen af en större jakt mot den mörka bergväggen. Han rörde sig långsamt men oafbrutet öfver fjärden. Snart skulle icke mer än det hvita toppseglet skymta fram öfver udden på Skeppsholmen. Drömde han eller stod der verkligen en svartklädd qvinnoskepnad i akterstäfven? — Kanske det var hon som nu tog afsked af stjernan. Många qvällar stod han sedan och blickade ut öfver fjärden. Ofta dröjde han qvar tills långt in på natten. Det var en njutning för honom liksom det var för honom ett nöje att undvika andra menniskor. En afton i skymningen skulle han företaga sin vanliga färd, och hade just öppnat dörren, då en lång skepnad mötte honom i förstugan. Det var hans morbror. Två år hade gått förbi sedan han sist hade sett honom. Biskopen sade icke ett ord då han steg öfver tröskeln. Hans kala fårade panna och bleka magra anletsdrag voro de samma som förr. Endast blicken var något olik. — Det låg något ödmjukt, nästan bönfallande i de grå, lifliga ögonen. »Du skall gå ut?» sade han slutligen, tyst och dröjande. »Ja! Vill min vördade morbror säga mig något?» »Jag reser om några dagar. Vill du följa mig? —» »Jag? — Hvarthän?» »Hvarthän om ej till Finland?»