380 »Finland?» upprepade Svenske förvånad. Jag har fått nog af denna verldens lumpna kif. — Jag har hämnats — och hämnden har fallit på mig till baka med förkrossande tyngd.» »Du har ju ingenting att lefva af», återtog biskopen efter en stunds tystnad. »Nog för måttlig man.» »Pojke», utbrast biskopen häftigare, »skall du än en gång försmå din frändes tillbud?» »Min frände har ju en gång förbannat mig?» »Hm.» »Han har varit en af mördarne ...» — »Säg ej ut det ordet och låt de döde hvila i fred! — Om jag har syndat är väl du icke mannen att ransaka hjertan och njurar? . .. Men låt de onda orden fara», återtog han, i det han fattade Svenskes hand. »Du är alltid min innerligt älskade systers son, den enda af mina många fränder jag har i lifvet.» Han såg en stund forskande i Svenskes anlete innan han fortsatte. »Om du vägrar vill jag dock icke bedja dig . . . om du skjuter handen till baka, vill jag icke taga henne. Inför den högste återkallar jag emellertid de ord som jag för två år sedan i hetsigt mod lät undfalla mig. . . Du ser alltså barn att det ej är falsk blygsel, som kan skilja mig från en frändes hjerta.» Biskopens ömt allvarliga tilltal smälte isen kring ynglingens hjerta. Han stod en stund tvehågsen. Skulle han för alltid lemna sina drömmar? Han hade hoppats att få komma i utländsk tjenst, för att efter ärofulla strider kunna återvinna Ulrikas kärlek. Han for med handen öfver pannan. »Du tvekar?» återtog biskopen, då han icke svarade. »Din hug står väl till annan färd. — Jag trodde ock att du redan farit, då du icke ville hedra gamla Beatas jordning.» »Är tant Beata död?» »Ja!» »Är gamla tant Beata död!» »Har du då ej vetat det? Hon sade att hon framfört en helsning till dig och undrade på att du icke kom till henne.» Biskopens blickar följde möblerna i rummet. Det var liksom han hade sökt något. »Hvad är då detta», frågade han plötsligt, i det han pekade bort åt fönsterbrädet. »Hvilket?» »Denna svarta ask.» Svenske stod tyst. Han hade aldrig förr sett det vackra skrin, som biskopen räckte honom. Några qvällar förut hade hans värdinna inkommit sent på natten och sysslat med något borta vid fönstret, men han hade icke hört på hvad hon talat. — Detta samtal hade sedermera helt och hållet fallit ur hans minne. Han skyndade att öppna etuiet. Det var ett särdeles prydligt arbete i ebenholz, med konstnärligt utsirade beslag. Han förvånade sig öfver att han icke förr märkt det. Öfverst på locket stod Buddenbrock-ska vapnet, inbrändt i emalj. Då han tryckte på en guldknapp for det till baka. Inuti låg ett väl utfördt miniatyrporträtt, måladt på elfenben, af den döde generalen. Han såg förvånad än på biskopen än på porträttet. På baksidan stod skrifvet med blystift: »Från Ulrika på Magddlena-dagen 1743.» Det var på årsdagen två år sedan utfärden egt rum till Liljeholmen. Han mindes genast hennes undran öfver hvar de skulle vara två år derefter. Den glada enkleken, hemresan i den ljusa sommar-qvällen, allt stod inom ett ögonblick klart för hans minne. Biskopen såg på honom med en öm, kärleksfull blick. Stridiga tankar tycktes genomkorsa hans själ. Slutligen gjorde han våld på sig. Han rätade ut sig till hela sin längd. »När ni vända åter, barn», sade han med darrande röst, »komma ni väl till mig ?» Hans stämma var mild, nästan vek. — Han öppnade sin famn. Ynglingens motstånd var brutet och fränderne voro sonade. »Ditt möderne är ännu orördt», återtog biskopen en stund derefter, då han tagit plats vid bordet. »När jag en gång faller bort, hvilket icke efter deras grymma medfart kan dröja länge, vet du att allt som tillhör mig äfven är ditt.» * * * Några dagar derefter kryssade en vacker segeljakt förbi Skeppsholmen. Det var skymning. Men denna afton stod ej någon yngling på träbron och stirrade med sina