393 falska nordiska riktningen har blifvit kallad »göticism». Egentligen är den en upptagen tråd från Carl XI:s dagar, då 01. Verelius och 01. Rudbäck d. ä. först ut-spunno den. Derföre har den ock i nyare tider benämnts »Rudbäckianism». Symp-tomerna af denna kraftsjukdom voro synnerligen märkbara inom det Götiska Förbundet. Ling med sin väldiga kraft var synbarligen deraf mest angripen, men i hemlighet hyste flere af förbundsbröderne stor sympati för saken. Jac. Adlerbeth säkerligen ej minst. Något mera än det sköna i konsten råkade dessutom genom den nya »Rud-bäckianismen» i fara. Den gamla hade genom sina öfverdrifter neddragit en stor fosterländsk sak inom löjets område och derigenom gjort den, med ett eller annat undantag, snart sagdt föraktad i mer än ett århundrade. Den nya, om den finge ostördt göra sig gällande, kunde ha samma följd. Det sanna i Götiska Förbundets syftemål skulle dela Öde med det falska och dess egen verkningskraft bli för lång tid förlamad. Detta insåg utom allt tvifvel Geijer. Något måste alltså göras, för att rädda, om ej Förbundet, åtminstone den sannt fosterländska saken. Så gaf han den falska göticismen grundskottet, första gången 1817 genom sin icke blott för sin tid värdefulla uppsats: »Betraktelser i afseende på de nordiska myternas användande i skön konst»; andra gången 1825 genom »Svea Rikes Häfder» och bröt sig och sin sak dermed för alltid sin egna väg. Den förra uppsatsen infördes i Götiska Förbundets tidskrift Iduna, häft. 7. Den slog som en kreverande bomb ned midt i det götiska lägret. Allmän uppståndelse och förvirring blefvo dess närmaste följder. Ling, i vredesmod, anmälde sitt utträde ur Förbundet. Bröderne hörde med ökad bestörtning hans skrifvelse uppläsas. Brodern Bosi fanns ej mer, han nämnes från denna stund i Förbundets handlingar, der hans verksamhet med oförminskad aktninq och beundran följas, »Herr Ling». Som skäl för sitt utträde föregaf han brist på tid och försvagad helsa. Men man förstod rätta orsaken. Också skall han, ’ enligt Geijers uppgift, hafva svarat någon som i förtroende frågade honom om det egentliga skälet: »skulle min herre t. ex. vilja förblifva medlem af en kristlig församling, om någon der uppträdde och med allmänt bifall förnekade vår herre Christus?» Man ser, att Geijer med en slags helgerånande hand förgripit sig på hvad som för Ling var nära nog det allra heligaste. Genomläser man nu från vår tids ståndpunkt Geijers uppsats, utan att låta sig missledas af någon förutfattad mening, så skall man säkerligen känna någon förvåning öfver det ensidiga sätt, hvarpå den uppfattades af den falska göticismens anhängare. Det kan endast förklaras ur synpunkten af den tidens partiförhållanden och vissa personers egenheter. Geijer förnekade i sjelfva verket ingenting bestämdt, men uppgifver tydliga grunder för sitt tvifvelsmål i afseende på möjligheten att taga enstaka gestalter ur nordiska gudasagan och utprägla dem till sköna, i och genom skulpturen. Nordiska mytens figurer äro ej framstående genom sin form, som är obestämd, stundom vidunderlig, utan genom sin betydelse. Man måste alltså skapa formen, men härmed kommer man ett tusende år försent. Det gamla Greklands skalder och konstnärer lyckades visserligen, men deras gudar och gudinnor lefde ännu i folktron; hos oss äro de längesedan döda och ha dermed förlorat sitt lefvande intresse. Men skall gudagestal-ten framställas, så må det ske i sammanhang med sin tid. Detta förmår ej skulpturen, men målarkonsten mera och skaldekonsten mest. Den sistnämda hade dock redan gjort betänkliga missgrepp, hvaremot en varning ej är obehöflig. Härvid syftade Geijer på Ling *), som väl förstod det. Emellertid vill han ej afstyrka försöket, ty allt som kan befordra den nordiska konstens framgång är honom kärt. Skulle *) Denna hänsyftning ogillar Tegnér i bref till Adlerbeth d. 5 Juli 1818. »Geijers betraktelser», säger han, »äro i sanning väl skrifna». Hans tvifvel på myternas användbarhet delar Tegnér ej och synes ej rätt iakttagit de vigtigaste skälen för detta tvifvel. Lings missgrep anser T. förtjena öfver-seende, emedan på dem »så mycken kpnst, så mycket allvar blifvit användt» (!). Han tillägger: »Mig åtminstone synas Lings sjelfva förvillelser oändligt mer värda än den lumpna alldagliga regelbundenheten, som man lärt i skolan, eller den ännu sämre moderna och likaledes öfverlästa regellösheten hos våra beklagansvärda kraftgenier, som hvarken ha kraft eller geni».