394 man ock i ett och annat lyckas, så tviflar han dock på de stora och rika följder man deraf hoppas. Derför gladde sig äfven Gei jer så mycket som någon åt Fogelbergs modeller af Oden, Thor och Frey (nu Bal-der), som likväl ej blifvit oklandrade, men han fann deraf ej skäl att förändra något af det väsendtliga i sina åsigter. Kunde han således ej obetingadt instämma i användningen af myterna i den bildande konsten, så uppmanade han deremot så mycket ifrigare konstnärerne att i den nordiska hjeltesagan söka föremål för en konstnärlig behandling. Man rörde sig der inom en rent mensklig verld. Denna vink följde ock Götiska Förbundet vid de förnyade prisämnen, som det i fyra på hvarandra följande år framstälde. Den första hänförelsen för myterna svalnade mer och mer i den mon man erfor det riktiga i Geijers förutsägelse. Sådan var antydningsvis Geijers åsigt, sådana de verkliga följderna deraf. Också har den tid som förflutit, sedan frågan om de nordiska myternas användning i konsten först uppstod som en stridsfråga, ej varit synnerligen fruktsam på konstverk, på fornnordisk mytisk grund. Ling ansågs visserligen af sina anhängare ha vunnit en lysande seger genom Fogelberg, men den var öfvergående, medan Geijers hufvud-tankar i saken stå i det närmaste orubbade qvar. Förhållandet mellan honom och Ling var emellertid för ögonblicket brutet. De sammanträffade likväl snart hos en gemensam vän, hos Adlerbeth. Ling fick härvid ostördt gifva luft åt sin gäsande harm. »Han sade», yttrar Geijer, »hårda ord». »Jag hade godt», fortfar han, »af min lyckliga förmåga att ej lätteligen blifva stött. Vi blefvo småningom åter vänner». Men mellan dem fans ett område, som de ej mera gemensamt beträdde. Det förklarades i tysthet för »neutral mark». Geijer, alltid godsint, kärleksfull, värderade Ling högt och öfversåg med hans egenheter, hans fel. Han visste alltför väl hvad som låg i botten af denne storartade och brinnande mans hjerta. Efter Lings död tecknade ock Geijer följande ord på hans »Asarne» då han gaf denna dikt åt sina barn till julklapp : »Här Ling, den siste skald, ur Nordmans-harpan tvunget Ännu ett Bjarkamal. Ej blir hon mera hörd Med lika kraft och klang, af nutids fingrar rörd. Dèt honom höfdes väl. Han lefvat som han sjungit». Ling gick i sitt storartade sträfvande i det närmaste helt och hållet upp i sitt fädernesland, ja, i det skandinaviska Norden. Det har burit frukt och skall fortfarande göra det. Har ock gymnastiken, såsom det ena verkningsmedlet till fosterländsk nyskapelse, mer och mer tagit försteget och gått långt utöfver vårt lands gränser, så har dock äfven det andra, oak-tadt sina brister, likaledes sitt stora värde. Den dag skall kanske randas, då man skall söka nytt lif, ny helsa ur det bästa denna starkt jernhaltiga källa har att gifva oss. Man må åtminstone ej anse det för ett dåligt tidens tecken, om ungdomen, otill-fredstäld af den lösa poetiska anrättning, som nu merendels beredes i vårt land, skulle börja att hos Ling söka en kraftigare fosterländsk näringskälla och deraf finna sig stärkt. Vissa veka, ensidiga skön-hetsdyrkare skulle måhända slå larmtrumman, men den fosterländska menniskan skulle glädjas och se gnistan tändas till ett nytt hopp. Så allvarlig, sträng, ja, sträf Ling än föreföll, hade han dock ett barnasinne. Vänner, som besökte honom på hans sommarställe, Annelund, vid norra Brunnsvikens sköna strand, nära Stockholm, kunde ofta träffa honom, springande på fyra fotter, under lek med sina barn. Två af dem jordade han på en i Brunnsviken utskjutande udde. I deras närhet redde han ock med egna händer sin graf och planterade hängaskar och rosor der omkring. Med förtjusning visade han sina vänner den sköna utsigten från denna tillämnade hviloplats. Här nedsänktes slutligen hans liflösa stoft d. 3 Maj 1839. En bautasten restes deröfver. Endast namnet Ling ri-stades derpå. Det är också nog. Fosterlandet, verlden, känner det och minnet, häfden skall vårda och bevara det. Den 29 Maj 1840 intogs hans stol i Svenska Akademien — eget nog! — af banérföraren för den sångarskola, hvars