395 sydländskt klingande ljud misshagat Ling. Ätterbom visade sig tillbörligt kunna uppskatta de stora egenskaperna och förtjen-sterna hos den ovanlige fosterländske man, hvars plats han gick att fylla. Han känner slutligen sin själ lyftad på sångens vingar och i högstämda, kraftiga toner egnar han Asabarden sin sista hyllnings-gärd. Låtom oss lyssna! »Så sof i frid, du kämpe af Brages ätt! För hvilka spjut man än må vid målet falla, Att dö i sång gör alltid dock färden lätt På luftig stig, dit herrliga gudar kalla. Af diktens purpur antal för evigt höljd, Sof sött i den, liksom en krigare hvilar! Till sista bädden blef du af seger följd, Och mot din sköld nu bräcka sig tadlets pilar. Den skölden täcker hjertat med skottfritt hvalf, Det är en graf bland askar vid lugna viken. På bautastenen tecknar en ljusets alf, Att ärans väg dig förde till ljusets riken». Rudolf Hjårne. Skulpturen under Karlarnes tidehvarf. De mångfaldiga stora bygnadsföretag hvilka under Sveriges storhetstid öfverallt uppstodo, skulle naturligtvis kräfva en mängd konstnärskrafter och handtverkare af alla slag. I främsta rummet behöfdes utom byggkunnige män goda sten- och bildhuggare för de ornamentala enskildheterna och rummens utsmyckning. Också begynte detta konstnärsyrke blomstra redan med de första bygnadernas uppkomst under drottning Kristina och fortfor sedan att utveckla en allt mångsidigare, rikare och vackrare verksamhet. Den tyska riktningen gjorde sig företrädesvis gällande på drottningens tid. Hon fortfor äfven undér en del af det karolinska tidskedet. Utom Jost Schütz, en ganska mycket anlitad man, märkes då Johan Wendel Stamm, från Giessen, som var i Stockholm redan 1644 och fortfor att arbeta som sten- och bildhuggare ännu 1667. Han bar titeln kongl. bildhuggare, förmodligen emedan han sysselsattes af drottningarna Kristina och Hedvig Eleonora. Sannolikt är det han som (på 1640-talet) utfört de förträffliga portalerna till Jakobs och Tyska kyrkorna i Stockholm, hvilka i afseende på arbetets smakfullhet och mjukhet tillhöra vår senrenässans’ bästa ornamentsbildhuggerier. Han gynnades ock mycket af riksdrotseten Per Brahe, för hvilken han bland annat i marmor och gips arbetade byster af hans slägtingar, af hvilka ett par ännu bevaras på Skokloster. Jost Schütz uppammade i sin skola sönerne Hans, Niclas och Heinrich, alla mycket upptagna af beställningar. för de stores räkning i det bättre orna-mentsbildhuggeriet. Äfven inhemske män egnade sig tidigt åt detta yrke och hunno deri en skicklighet som täflade med tyskar-nes, ehuru den tydligen bildats under deras ledning. Sådana vorp t. ex. bildsni-daren Jöns Göstafsson i Norrköping, som 1654 förfärdigade predikstolen i Kristine kyrka i Falun, arbetad af alträ och framställande Kristi hela historia och apostlar-nes bilder, således ett verkligt konstverk; och Jan Andersson Silfverling, född 1636, bild- och stenhuggare i Vadstena, död der-städes 1693, som i ett epitaf i Vadstena klosterkyrka, utfördt 1684, leinnat ett präktigt vedermäle af sin konst. Det är en stor tafla i täljsten, framställande Kristi gång till Golgata; och denna bild, hvars figurer och komposition tillhöra något af det bästa den äldre skulpturen hos oss kan framte, omgifves af en rik löfverksram, äfven sirad med figurer.. Mästarens jordiska hydda hvilar i närheten af detta ståtliga verk, som’ visar huru högt tidens konst-närsbildning till och med i landsorten var uppdrifven. Silfverling blef stamfar för en ganska utgrenad konstnärs- och handt-verkarslägt. Det var imellertid uppenbart, att dessa tyskar, hur väl de än förstodo sin konst, ej woro de rätte att fylla de högre skulptur-behofven; svenskarne voro dels för litet utvecklade, dels för obekanta, för att kunna ifrågasättas; och då Hedvig Eleonora nu skulle pryda sitt Drottningholm med stöder och bröstbilder, måste hon således vända