396 sig till utlandet. Hennes val föll på fla-mandaren Nicolaes Millieh från Antwerpen, och det visade sig vara särdeles lyckligt. Född 1630, hade han i sin födelsestad och sannolikt äfven utom densamma förvärfvat stor skicklighet i träets och marmorns behandling samt en god teckning och uppfattning, ehuru de naturligtvis påverkades af barocktidens manierism; och han ådagalade genast vid sin ankomst till Stockholm 1669 dessa egenskaper. Hans hufvud uppgift blef att enligt den från början uppgjorda planen pryda Drottningholms stora trappa med bysterna af gamle gotiske och longo-bardiske konungar och drottningar, hvilka konungalängder den tiden räknades som Sveriges .tillhörighet, samt med statyer af Apollo, Minerva och de nio sånggudinnorna. Denna uppgift löste han ock så småningom, medan han tillika utförde åtskilliga deko-rationsarbeten i rummen samt porträttbyster m. m. De för trappan bestämda verken aflemnade han delvis under sin första vistelse här till 1676, hvarefter han reste åter till sitt hem, med åtagande att der fullända återstoden. Som imellertid detta drog ut på tiden, gaf han efter för de enträgna uppmaningarna och återvände till Stockholm 1682 samt qvardröjde nu till sommaren 1687, då han för alltid lem-nade vårt land. Under denna tid fullföljde han arbetet på de sju återstående statyerna till slut samt anordnade det konstnärliga utförandet af några vattensprång vid Ulriksdal och Drottningholm. Samtliga dessa Millichs verk äro ännu i behåll och förvaras på de platser, för hvilket de ursprungligen voro bestämda. Man kan sålunda fullkomligt väl bedöma dem, både för sig sjelfva och med afseende på den verkan de beräknades åstadkomma. De taga sig onekligen rätt vackert ut, särdeles de elfva stoderna; men kanske förtager trappans öfriga dekorativa prakt något af det intryck, de, mer fritt upp-stälda, skulle göra. Hvad som i synnerhet utmärker stoderna är den utomordentliga färdighet hvarmed marmorn bearbetats; han liknar under Millichs hand det mjukaste ler. Draperien och ställningarna äro värdiga och, för tidens bruk, ganska enkla; men någon skönhet som påminner om antikens oändliga lugn och klarhet finner man ej — och bör man ej söka — hos dessa verk. — Millieh var äfven i sitt hemland en berömd konstnär, utöfvade jemväl arkitektur och afled i sin födelsestad på 1690-talet. Millieh gaf utan all fråga genom sitt efterdöme en högre lyftning åt svenska skulpturen, i synnerhet den ornamentala, icke minst derigenom att han inkallade och bildade hennes mest mångsidige och alsterrike målsman under hela det karolinska tidehvarfvet, en konstnär som i dessa båda egenskaper, ehuru ej i snille, kan jemföras med dess båda andra store konst-heroer, Tessin och Ehrenstrahl: jag menar Burchard Precht. I likhet med de nu nämde stormännen uppbars Precht särdeles högt af sin samtid, och det torde således vara skäl, att vi något dröja vid honom. Burchard Precht föddes i Bremen den 28 okt. 1651; fadren var äfven bildhuggare. Han kom vid femton års ålder i lära hos sin äldre bror Christian, som bosatt sig i Hamburg; och härifrån inkallades han 1672 af Millieh som hans biträde. Han synes stått särdeles väl hos denne och gjort goda framsteg under hans ledning, i synnerhet i träskulpturen, som sedan blef hans egentligen starka sida. Efter Millichs första afresa fick han begagna den verkstad som åt denne uppförts å Rid-darhusgården och fann äfven i öfrigt gunst hos Hedvig Eleonora, åt hvilken han alltjemt, så länge han lefde, arbetade. För att utveckla sin konstnärliga bildning fick han, såsom kammartjenare, säges det, medfölja Tessin på dennes resa till Frankrike och Italien 1687 och återkom i juni 1688. Öfver denna resa lär Precht fört en ganska innehållsrik dagbok, som länge förvarades hos slägten. Sedan sysselsattes han vid nya slottsbygnaden, synnerligast för slottskapellet, hvars många af Precht utförda prydnader dock blefvo lågornas rof 1697. Från den tiden arbetade han mest förvåra större kyrkor och för enskilde; och han utförde i denna väg en mängd arbeten, af hvilka dock åtskilliga ha förstörts genom eldsvådor, såsom det gamla innanredet i Maria och Katarina kyrkor samti Upsala domkyrka. Han sysselsatte en betydande verkstad med dessa stora verk och utbildade följaktligen en mängd elever, bland hvilka flere söner. Mätt af år och anseende afled han, nära 87 år gammal, i Stockholm d. 26 febr. 1738, efterlemnande en högst betydlig förmögenhet, och jordades med en ståt,