När stormen kommer. Regnet hade upphört i skymningen. Från de snöklädda bergen i fjärran blåste en kall nordan. Underligt tecknade molnflockar jagade hvarandra i rastlös ifver öfver himmelen och i skogsbry-net vajade träden allt oroligare sina grenar. Men i skogens innandöme var det ännu lugnt. En och annan förlupen vindfläkt for susande genom de höga furorna. De hopade regndropparna föllo prasslande ned på de under varande löfhvalfven. Men dess emellan var det endast bäckens sorl som bröt tystnaden, då han, glittrande i månskenet, hoppade ned för klipporna. Vid bäckens sida slingrade sig en smal gångstig ned för berget. Det var den enda väg som ledde ner till dalen från det förfallna jagtslottet uppe på krönet, hvilket likt ett roffågelnäste hängde ut öfver klippbranten. Så snart stigen lemnat sluttningen, skilde han sig emellertid från sin sorlande följeslagar och smög sig försigtigt in bland de tätaste busksnåren, liksom hade han ängslats att, genom sitt öppna framträdande der uppe, hafva yppat vägen till de gamla, nedrasade murar, hvilkas oregelbundna konturer och tomma gluggar på ett så underligt sätt aftecknade sig mot det bakom varande dimhöljet. Från det ställe, der gångstigen försvann i busksnåren, hördes plötsligt ett sakta prasslande. Det skimrande löfverket böjdes åt sidan och en mörk skepnad syntes försigtigt luta sig fram genom öppningen. Vild, obändig kraft talade ur det bleka, af tofvigt skägg omgifna anletet. De svarta blixtrande ögonen följde med ängslig noggranhet gångstigens alla krökningar tills han försvann bakom slottsmuren. Undersökningen tycktes utfalla fördelaktigt. Med ett egendomligt leende upptog mannen sin bredskyggiga hatt, som han kastat ifrån sig på gräset, och närmade sig derefter tyst och smygande det motsatta skogsbrynet. Hunnen halfvägs stannade han plötsligt och utstötte en sakta hvissling. Hans vida kappa föll i det samma åt sidan, blottande en kort lifrock, kring hvilken var spänd en gul lädergördel.