3 Tecknet var icke väl gifvet, förr än det svarades uppe från höjden, och strax derefter smög sig en yngling ned for sluttningen med samma försigtighet, som den andre nyss iakttagit. »Är han ännu qvar der uppe?» frågade mannen i filthatten, då ynglingen kommit tillräckligt nära honom, för att uppfatta hans fråga. Denne gjorde ett jakande tecken. »Och svafveltrådarne ?» »Som nådig herrn befalt.» »Hur många har han i följe?» »Först var det tjugu, men Gert visade en åt Landshut . . . och så de två, som nådig Herrn befalde mig lemna i skogen . . .» »Hvad göra de?» »De ha slagit sönder vinkrusen i källaren och han sjelf är hos syster Kätchen i gamla borgsalen.» »Guds död! Om gamle Franciscus lefvat hade vi gått löst på honom. — Men du darrar, pojke?» »Jesus, Maria och Josef,» stammade ynglingen förskräckt. »Nå säg ut!» »Det skulle aldrig gå väl. . . . De stå i förbund med sjelfva herganden . . . hvarken kulor eller krut bita på dem.» »Dumt snack! Om inte Belzebub nu hjelper honom, lär han väl snart få åka i hans sällskap in i skärselden.» Han klappade ynglingen på axeln, i det han lät sina ord följas ;af ett hemskt, gäckande skratt och började derefter trefva i mossan vid sidan om gångstigen. Han tycktes snart fått reda på hvad han sökte, och efter att hafva gifvit sin följeslagar ett tecken att vara på sin vakt, började han långsamt och försigtigt att smyga uppför sluttningen. Då och då gjorde han ett uppehåll och reste sig upp för att lyssna. Men det hade varit endast de hopade regndropparne, som, genom det prasslande de orsakat då de nedfollo från det ena bladlagret till det andra, ådragit sig hans uppmärksamhet. Hans följeslagars lugna mih visade också att han hört orätt och han böjde sig ånyo för att fortsätta sin klättring. Snart hade han hunnit så högt att han kunde se in genom de hvälfda fönstren i bottenvåningen. Denna var icke så öde som de öfre tycktes vara. Genom de små blyinfattade rutorna spreds ett matt ljussken öfver klippan utanför. Han höjde hufvudet försigtigt öfver stenen, bakom hvilken han stannat. Inne i borgsalen gick en medelsålders man, i gult kyller och spetskrage, åter och fram öfver golfvet. Att döma af åtbörderna,