4 samtalade lian med någon, som utifrån icke kunde varseblifvas. Hans venstra hand vidrörde gång på gång fästet på den långa huggvärjan, hvilken i ett bredt axelskärp hängde ned vid sidan. Lika ofta stannade han och fattade den grå, bredbrämade filthatten, hvars hvita fjädrar fläktade i kapp med ljusskenet. Men i ö-gonblicket derpå, som om det svar han fått af sin samspråkare varit lugnande, återtog han sin vandring. När mannen bakom stenen lyckades upptäcka hans anletsdrag, lyste det till på ett egendomligt sätt i hans ögon. Det var som en blixt af skadeglädje skulle hafva upplyst en mörk afgrund, full af hat och svek. Han tycktes njuta en stund endast genom att akt-gifva på hans minsta rörelse. Derefter smög han lika tyst och för-sigtigt, som han kommit, åter ner för höjden. »Det går aldrig väl i afton», hviskade ynglingen, då han nedkommit, »om nådig herrn vill göra honom något ondt!» »Så?» »Jo, för gamle Dranciscus säger, att för hvarje kättare han hjelpt hans nåd i händerna har han alltid rönt något djefvulstyg . . . När han stekte den der flocken i förra månaden vid Augsburger-mossen, spetsade de hans far och svåger dagen derpå och så lade de krut i munnen på hans syster, och tände på det . . . .» »Drag ner hjertat qvickt ur halsgropen!» »Syster Kätchen tog löfte af mig att jag inte skulle vara med om några äfventyr.» »Guds heliga moder, om du icke upphör med ditt dumma qvin-nopjoller skall jag sända både dig och vackra Kätchen till mun-karne i Ingolstadt . . . Ha, Ha! Många friare! Hvasa? . . . Den helige fadren har ju för öfrigt befalt alla kättares död?» »Ja hans nåd.» »Nå friskt mod då pojke, du har ju läppen så långt ner på hakan som en flicka som mist sin fästman.» »Men tänk på trolleriet, nådig herre.» »Bah! . . . Som de skulle få makt med det heliga krucifixet! . . . Du satte väl svafvelstickorna stadigt i fjerdingen? »Ja hans nåd — och så sköt jag bönstolen framför. Det skall nog bli en vacker öfverraskning för vackra Kätchen.» Mannens anlete öfverfors af ett sällsamt leende vid denna förmodan. Derefter frågade han med samma liknöjda, befallande min: »Du sade väl åt vackra Kätchen att du skulle visa de der blå-fåglarne vägen ända fram till Landshut?» »Ja visst, hans nåd. . . . Hon kommer nog att vara gramse på mig när jag kommer hem.»