»Potz Sapperment! Ni skola nog vara goda vänner när ni träffas härnäst.» Medan han yttrade dessa ord upptog han ett elddon ur fickan och böjde sig mot marken. En matt blå låga flämtade till mellan löfvet. Han kastade en blick uppåt slottet och vinkade derefter ynglingen att följa sig. — Den blå lågan hoppade från buske till buske. Långsamt men orubbligt klängde hon sig upp mellan klippstyckena. Då och då syntes hon nära att qväfvas i den djupa mossan eller släckas af någon framilande vindfläkt. Men strax derpå fladdrade hon åter till, alltjemt högre upp. * * Inne i borgsalen flämtade skenet från den stora kopparlampan tungt och osäkert för draget från det halföppna fönstret. Mannen i gula kyllerrocken hade upphört med sin vandring. Han lyssnade i stället vid fönstret, liksom han väntat att få höra något annat ljud än den tilltagande stormen och den gnisslande väderflöjeln på tornet. Hans växt var lång och axelbred samt något fetlagd. Det ungdomliga anletet utmärkte sig för ädelhet och behag. Det gula håret, tillbakastruket från den höghvälfda pannan, de öppna, ljusblå ögonen samt de äfvenledes ljusa kväfvelbårarne och pipskägget tydde på nordbon och gåfvo, i förening med den raka näsan och den välformade munnen, åt anletet en sällsamt uttryck af på en gång vekhet och kraft. En ung flicka, klädd som allmogen i nejden: rödt och svart, sysslade med att framsätta för främlingen en tarflig aftonvard. Öfver hennes vackra anletsdrag låg ett mildt, nästan vemodigt allvar, hvilket sällsamt stack af mot hennes mörka, lifliga ögon. Dessa stämde mera öfverens med den mjuka spensligheten i hennes skepnad, när hon sväfvade på tåspetsarne öfver golfvet. Både hon och främlingen voro tysta. Orsaken till deras tystnad låg dock icke på hennes sida. På de förstulna ögonkasten, anade man lätt att främlingens ståtliga växt och ädla hållning sysselsatte hennes tankar i långt högre grad än hon ville låta märka. »Är det då så långt till Landshut», frågade slutligen främlingen oroligt i det han reste sig, »att flere timmar åtgå för en snäll Tyttare fram och åter?» »Vägarne äro osäkre, hans nåd, och dessa förfärlige kättare slå ihjel alla som komma i deras väg. Derför måste man, ser hans nåd, följa skogen och gå varsamt» tilläde hon småleende, i det hon med barnsligt kokett min sneglade åt det håll, der han stod.