54 gad bördsadel. Åtskilliga bref i sådan rigtning blefvo redan före och under unionstiden utfärdade af konungar t. o. m. af några landets store. Dessa företeelser voro dock ännu mer eller mindre tillfälliga undantag eller våldsamma tilltag. De gamla ätternas företräde till län och högre tjenster hvilade icke i allmänhet på några ärftliga adliga privilegier utan förnämligast på häfd, vana och opinion, någon gång, som sagdt är, på det råa våldet. Men ehuru dessa tider ej framte bevis på tillvaron af en lagstadgad, ärftlig bördsaristokrati, och ehuru en sådan icke de jure förefanns, emedan samhällsformerna icke vunnit tillräcklig stadga och klarhet för att af lagen formuleras, — så finnas dock ojäfaktiga spår efter det stora inflytande, som härkomsten från en högättad slägt förlänade. Betydelsefullt är ock, att sjelfva namnet, ordet adel, såsom utmärkande en samhällsklass, som blott på börd grundade några politiska företrädesrättigheter, ursprungligen icke i svenska lagen förefanns; hvarföre? jo, en sådan samhällsklass förefanns ej inom svenska folket. Medlemmarna af vår gamla aristokrati kallades frälsemän, och grundade sina rättigheter på fullgjord rusttjenst, d. v. s. på förmögenhet. Det nya namnet och begreppet adel började införas utifrån under unionstiden och af främmande konungar. Denna förberedelse till en ärftlig bördsaristokrati blef sedan allmänt och formligt begagnad först under Gustaf Vasas regering och nästan som ett bihang till den ärftliga monarkien. Det var ock under denna dynasti, som den nya läran om lagligt adelskap, grundadt blott på börd, formligen infördes. Smärre åtgerder att förtiga, blef första steget till en sådan lagstadgad ärftlighet nedanom tronen taget, när Gustaf den I införde ärftliga furstendömen åt sina söner; — det andra när Erik 14:de införde ärftliga gref- och friherreskap; det tredje, när Johan 3:e tillerkände adelskap och adlig sköld äfven åt sådana frälsemanna-ättlingar, som icke mägtade fullgöra någon rusttjenst. Sammanhanget mellan kronans och adelskapets ärftlighet blef ock af sistnämnde konung tydligen uttaladt, då han förklarade, att han åt frälseståndet förlänade dessa och andra fördelar, derföre att ståndet lemnat sitt bifall till Sverges förvandling från val- till arfrike. Åsigten i hela sin utsträckning blef formligen antagen och stadfästad genom Gustaf Adolfs riddarhusordning af 1626, hvilken gjorde adelskapet helt och hållet beroende af börd. Men innan vi öfvergå till denna högst vigtiga förändring, bör uppmärksamheten fästas vid det lysande sätt, hvarpå Sverges gamla, rörliga, på förmögenhet grundade odalmanna-aristokrati slutade sin bana. Den hade nyligen dels genom Gustaf Vasas räfst med kyrko- och klostergods, dels genom de förlänade gref- och friherre-