55 skapen kommit i besittning af stor förmögenhet. Vid samma tid hade ock konungamagten genom samme Gustaf Vasa framstått i upphöjd och förädlad gestalt och derigenom gifvit åt hela folkets fosterlandskärlek mer värma, kraft och enhet. Detta inverkade ej minst på de högre stånden, och svenska aristokratien uppträdde i en både förut och efteråt osedd glans. Med sin ökade rikedom sökte många bland dem gifva sina barn en för den tiden utmärkt uppfostran. Emedan Sverges offentliga undervisningsverk voro ännu högst ofullständiga, skaffade dessa herrar åt sina söner först så goda enskilda lärare som möjligt, och skickade dem sedermera till utländska högskolor, Tysklands eller Frankrikes, der de ofta vistades i flere år. De adliga ynglingar, hvilka rätt begagnade så gifna tillfällen, hemkommo sedermera med en bildning, en verlds-kännedom, ett kunskapsförråd, som satte dem högt öfver deras jemnåriga landsmän, hvilka ej haft råd skaffa sig annan undervisning än'den, som meddelades i dåtidens, femtonhundradetalets, högst ofullkomliga läroverk. Sådana hemkomna herrar voro följaktligen icke blott genom börd och rikedom utan ock genom stor personlig öfverlägsenhet sjelfskrifna till rikets högsta och vigtigaste ämbeten. Följaktligen var det på sätt och vis naturligt och väckte ingen större uppmärksamhet eller ovilja, när t. ex. följande herrar blefvo utnämnda till riksråd vid en ålder Axel Oxenstierna af 26 år, Per och Nils Brahe af 28, Gabriel Gustafson Oxenstierna af 30, Erik Sparre af 32, Gustaf Bonde, Klas Fleming och Gustaf Horn af 33 och Johan Banér af 34 år o. s. v. Att hafva nästan samtidigt framalstrat dessa utmärkta män och flere deras likar utgör den dåvarande aristokratiens ära; och att de blefvo och kunde blifva till statens inflytelserikaste ämbeten upphöjda redan vid inträdet i deras kraftigaste ålder, detta beredde åt vårt fädernesland dess ojemnför-ligen mest lysande tidehvarf. Då varande svenska aristokrati kunde jemnföras med den engelska, den mest ärorika, Europas historia kan för de sednare tiderna framte. Också vill det synas, som Sverge den tiden varit på väg att få en bördsaristokrati af samma art; en samhällsklass, som fåtalig, men rik genom stamgods, gref- och fri-herreskap, icke behöfde med näringsbekymmer upptaga sin tid utan kunde utbilda sig för och sysselsätta sig med statens allmänna angelägenheter; en samhällsklass, som till dessas ledning borde alltid hafva i beredskap bildade och skickliga ämnessvenner, och sådana, som tillika genom stor förmögenhet voro oberoende af ämbetsmanna-löner, och oberoende af gunst både upp- och nedifrån; men också en samhällsklass, som ville åt sig förbehålla icke den enda, men den högsta ledningen af landets allmänna angelägenheter; med ett ord