90 I gudaglansen af det evigt höga Jag uppenbarad stätt inför ditt öga. Var mig blott städse trogen uppä jorden. Hon slöt; — men Fulvia bäfvade vid orden. Hon reser sig — — — dä flyktar i detsamma Den drömmen, Vesta, lampan och dess flamma. Hon drömde än: Pä himlen månen skred Och göt sin gyllne glans pä lunden ned, Uppä cypress och myrten, från hvars krona I natten näktergalens sånger tona. Hon ser sig sjelf vid bäckens smala ström. Der ensam går hon med sitt hjertas dröm, Af längtan tjusad och af oro tärd. Igenom lunden ställer hon sin färd. Då skakas oförtänkt Cypressens topp, Sin sänkta blick hon höjer hastigt opp Och uppä bäckens andra strand hon ser Vid månens ljus ur trädet glida ner Den unga Riddarns herrliga gestalt. Hon Vesta glömmer, glömmer templet, allt. Som när till en två lågor smälta samman, Sä möttes deras blick i kärleks gamman, Och begge bytte ut, med dämpad röst, Mot sakna n hopp, och emot sorgen tröst. Bredvid hvarann de utmed bäcken vandra, Pä ena sidan hon, han pä den andra. I sin Marcellus håller hennes hand Och öfver böljan bildas sä ett band Som fast förenar här hvad ödets vilja Snart grymt och blodigt skall för evigt skilja. Sä vandra de och hinna bryggans sten. Der famna de hvarann; af tvä blir en, En hjertats känsla är och en är flamman, Då deras blickar, läppar smälta samman. En ring Marcellus nu ur barmen rycker Och på Vestalens finger honom trycker. Och talar: »Pan, som denna lund bebor, Och Luna, er min lycka jag betror.» För Fulvia nu det tycktes uti drömmen Som lät hon ringen halka ned i strömmen. Dä vänder plötsligt sig Marcellus om Och ibland trädens stammar småningom Han fjermas. Hon, af skräck och ångest slagen, Vill hasta efter; men hon står betagen Med fängslad fot; blott blicken honom hinner, Der han till sist bland skogens träd försvinner. Och skogen mörknar; månens anlet döljs; Af svarta skyar himlafästet höljs Och stormen brusar uti Fulvias öra.