91 Allt rörs; hon ensam kan sig icke röra. Allt går sin gäng; hon blott fär kedjad stä Vid fläcken här, — kan ej Marcellus nå. —• Men nu de vexla, själens alla minnen, Och drömmen skiftar om för hennes sinnen. Hon drömde: — matta stjernors bleka sken Belyste trakten der hon gick allen. Allt är så mörkt, så dystert, tomt och kallt Och död och undergång syns öfverallt. Ett ramladt tempel hon framför sig ser; Med sorg hon blickar pä ruinen ner. Utaf det stolta, pelarklädda huset Den största hälften vittrar här i gruset. Det är som allt hon kände väl igen, Och minnet famlar, men det kan ej än Fä fäste. Se, nu fram utur ruinen En qvinna träder; sorgset sträng är minen, Men hållningen och gängen vördnad bjuder; Högtidlig, hotande, dess stämma ljuder: O Ful via, säg hvarför jag här dig ser På templets brustna bågar skåda ner, Pä sjunkna pelarraden? Usla! Märk, Förstöringen, den är ditt eget verk. Ja, här stod Vestas hus, här solen tände Den rena låga, som du fordom kände, Som genom Alltets hela väsen går. Du släckte flamman. Templet då förgår; Och pä dess grus din domare du finner. Se dig tillbaka; straffet ren dig hinner. Och Fulvia i drömmen säg sig om Och såg ett sorgetåg som långsamt kom Fram öfver slätten; under dämpad sång Mot fallna templet ställde det sin gäng. I spetsen ses en bår, sä svart och stor Och öfverhöljd af dödens dystra flor, Som, medan tåget tätt förbi nu skrider, Frän båren sakta ned till marken glider. Der låg Marcellus nu, — och bistert vildt Hans hufvud stirrar, ifrån kroppen skildt. Hans unga kropp, der ej naturen sparat, Och kraft och skönhet herrligt sammanparat, Se hurü blodig, — af händ all sin prakt, Likt skogens träd utaf orkanens makt. Med fasa sig från synen Fulvia vände; Och som hon såg sig om, hon plötsligt kände Igen gestalten som vid templet stod. O Vesta! O Gudinna! tag mitt blod, Gif honom, gif Marcellus åter lifvet. Mitt brottet var; må straffet mig bli gifvet.