92 Så ropar hon, och ej sig mäktig mer Hon dignar vid Gudinnans fotter ner. Då vaknar hon. -—- Den arma sofvit ut. Hon ensam är; med drömma är det slut. Upp far hon ifrån bädden med ett skrik, Och ser sig kring i hålan, som ett lik, Ur grafven kalladt upp till lif igen, Men som af verlden intet fattar än. Som hjulet rulla ses uti en ring, Så hvälfves hennes öga vildt omkring. För hennes blickar syner ännu stanna Och tätt och häftigt stryker hon sin panna, Som ville hon ur tankens dolda hem Begreppen mana fram och reda dem. De vilda blickar plötsligt stilla stå Och klarhet åter hennes sinnen få. Då, dödens fasa, hvarje hopp betagen, Afspeglar sig uti de bleka dragen. »Marcellus», suckar hon, »var det ditt blod Som uti drömmen för mitt öga stod? O, älskade, var det dig sjelf jag såg, Der sargad, mördad du på båren låg?» Vid det hon suckar, tanken vexlar åter. Från bädden far hon upp och snyftar, gråter, Men strax derefter stilla, stum, Hon vandrar rundt kring hålans trånga rum. Än står hon stilla, än sin hand hon sträcker Mot grottans hvalf och än med den hon täcker Sin bleka panna; bort från den hon slår Nu svallet af sitt rika, mörka hår. På lampan plötsligt hon med oro ser, Hur hennes låga mattas mer och mer. Förskräckt hon ilar hän till oljeskålen Och lifvar upp ur den den sjunkna strålen, Och lampan, hennes enda, sista vän, Nu klart och kraftigt flammar upp igen. Försänkt i tankar hon framför den står. Ju mera högt och kraftigt lågan slår Mot hvalfvet upp, ju mera klart hon skådar I hålan kring och mins hvad den bebådar, Dess mattare ses tärda lifvets strimma På hennes kind, ur hennes öga glimma, Dess mera hennes tanke sig förvirrar, Tills medvetslös hon blott framför sig stirrar. Då hör hon som ett ljud der ofvanpå. Som ville hålans tak man sönderslå. Och hon far upp, och ögat vändes hän Mot ljudet, som nu tystnat har igen.