93 Hon lyss, men ingenting sig mera rörer, Hon ropar högt — sig sjelf hon endast hörer. Hon höjer rop pä rop och skri pä skri, Men ingen hjelpens stämma deruti Sig blandar. Intet svar från verldens röst, Ej ens en hviskning skänker henne tröst. Till sist i grafven här, vid dödens rand, Hon fattas utaf raseriets hand. Nu mot sig sjelf hon sin förtviflan vänder, Hon sliter håret af med fräcka händer, Kring hålan ilar hon med vilda spräng Och sargar mjella barmen, gäng pä gång. Högt bröstet flög och ögat blixtar sände. Till slut sig sjelf, sin jemmer, sitt elände Pä hålans kalla golf hon slungar ner; Ej ljud, ej suck från henne höres mer. Ett ögonblick hon ligger der bedöfvad Och’ tyckes kraft och sans och lif beröfvad. Då far hon upp med vildt förvridna drag, Som flydde hon för Evmeniders slag; Ursinnigt hufvud hon mot väggen slär Och blodet färgar panna, kind och här. Sä rasar hon, uti sitt vilda sinne, Tills hvarje tanke dör med hvarje minne, Och mållös, sanslös, utan styrka mer Hon såsom död pä bädden dignar ner. Hon svimmat hade; — länge läg hon så, Som död, men gnistan var ej släckt ändå. Hon vaknade och lifvets, verldens röst Gaf genljud än i hennes qvalda bröst. Ännu hon tankens vilda hunger närde Med denna sorg som lifvets saft förtärde. Än sjöd som uti lågor hennes blod, Än stel och som till is förbytt hon stod, Än hvilar hon pä bädden tyst och stilla Och ymnigt tårar utför kinden trilla, Än stormar hon uti förtviflan kring Och fyller med sin jemmer hålans ring. Men ofta än för hennes sjuka sinne Marcellus står, ett älskadt, blodigt minne; För vålnaden hon öppnar dä sin famn Och ropar högt den dyrkade vid namn. På bädden sist, af ångest tärd och vaka, Hon sjunker matt och döende tillbaka. Nu. 1877. 8