99 kets införande 1719 i st. f. enväldet, det var folkets frihetsstrid mot suveräniteten; — i tredje riddarhusklassens mot de två högre, det var nyadelns frihetsstrid mot högadelns förmynderskap; — i pieti smens mot ortodoxien, det| var det religiösa samvetets frihetsstrid mot statskyrkan; — samt i ofrälsemännens nyss omtalade angrepp, hvilket var demokratiens frihetskamp mot all slags bördsadel. Den sistnämnde striden blef 1723 afslutad medelst ett stillestånd, som varade till 1765, ehuru ofta nog af brutet af smärre skär-mytslingar, vid hvilka det nästan alltid var adeln, som måste gifva ^fter. Att helt och hållet besegra och afskaffa detta stånd, sådant det då förefanns, önskades väl af många, men lät sig ingalunda göra. Ofrälsemännen, i synnerhet borgare och än mer bönder, voro dertill då liksom vid stormlöpningen 1650 alltför okunniga och svaga; bördsadeln deremot, oaktadt institutionens fel ännu allt för stark, allt för öfverlägsen, — också genom sina stora dels medfödda, dels adopterade personligheter, Arvid Horn, Sven Lagerberg, Gustaf Bonde, Samuel Akerhjelm, Gyllenborgarne, Tessinerna, Höpken och Ehrensvärd, mot hvilka ofrälsestånden icke hade några på långt när jemnförliga män att i tillräckligt antal uppställa. En annan orsak är att söka hos presteståndet. Detta hade både på 1640-talet och och i frihetstidens början ställt sig på ofrälseståndens sida, men lät båda gångarna förmå sig till tystnad och eftergift, sedan det sjelft erhållit serskilda privilegier, första gången af 1647 och 1650 och andra gången af 1723. Dertill kom slutligen den tacksamhet, hvarje redlig frihetsvän måste hysa för det mod, hvarmed adeln ofta upp-trädt till försvar för den medborgerliga friheten. Dess förtjenst och ära härutinnan blefvo ock af många erkända. Det var, sade Fri-etzcky, det var hos adeln, som 1680 frihetskänslan sist utslocknade och 1719 först återupptändes, och detta stånd har hedern af att vara frihetens försvar och återupprättare. Ett närmare studium af våra riksdagar visar ock, att de flesta der genomförda förvaltnings- och samhällsförbättringar hafva utgått från adeln, från dess varma fosterlandskärlek och högre insigter. 1 Att bördsadeln icke 1719— 1771 kunde afskaffas, var likväl en följd icke blott af dessa personliga utan ock af en annan mer djupt liggande orsak. Ingen fri stat kan i längden ega bestånd utan något slags aristokrati. Dåtidens svenska folk mägtade icke uppsätta någon ny och naturligare sådan, och måste följaktligen tills vidare åtnöjas med dess dåvarande form. 1 Se adelns protokoll samt Anteckningar om Ståndsriksdagarna 1809—1865 af —1m—.