100 Ståndets skarpsyntare medlemmar insågo likväl, att dess tillvaro och rättigheter numera icke hade någon annan grund än den dubbla slumpen af börd och förstfödsel, och de ville fördenskull åt institutionen gifva en mer verkligt aristokratisk hållning; nämligen den andliga, den moraliska, som hvilar på personlig förtjenst och förtroende. Liksom ofta förut, så framkom äfven under frihetstiden det förslag, att adeln borde representeras icke af slägternas hufvud-män utan af valda ombud. Men denna åsigt blef då liksom sedermera af ätternas hufvudmän förkastad. Hvad under en stor del af frihetstiden och i strid mot dess jemnlikhetsgrundsats bidrog till bördsadelns upprätthållande, var, utom förut uppräknade orsaker, också det förbund, som under åren 1784—1762 nästan oafbrutet fortfor mellan riddarhuset och borgareståndet. Det knöts och sammanhölls till ej ringa del genom de fördelar, som den med riddarhusets flertal nära förbundna Hattregeringen förskaffade åt Stockholms borgerskap och åt några dess inflytelserikaste medlemmar, hvilka lyckades bemägtiga sig och bibehålla ledningen af hela borgareståndet. Men slutligen förmådde landsortsstädernas ombud att i fråga om såväl handelsrörelse som riksdagspolitik af kasta Stockholms förmynderskap, och 1762 och än mer 1765 gick borgareståndets flertal öfver från adeln och till prest-och bondestånden. Alla tre i förening började derefter mot riddarhuset anställa en stormlöpning af samma art och med samma ifver som under frihetstidens fyra första år. Anfallet var nu så mycket farligare, som lärorna om jemnlikhet i lagliga rättigheter blifvit af den allmänna europeiska bildningen utvecklade med än mer styrka och klarhet, och omfattade med än mer värma. Också i Sverre blef detta händelsen, och så mycket mer, som dessa läror öfverens-stämde med grundtanken i landets fria statsskick och med de känslor, som hos ofrälsestånden framkallades genom riddarhusets höga anspråk. Som genljud från utlandet framkommo också här ett stort antal ströskrifter, fulla af demokratisk polemik. Enligt vanan vid tillämnade statshvälfningar, blefvo äfven då, liksom sedermera 1840— 1865, på adeln och dess förra historia en mängd stundom ofortjenta anklagelser kastade i afsigt att derigenom skaffa sig så mycket mera skäl till hela institutionens afskaffande. 1 Men derjemnte låg det mycken rättvisa till grund för ofrälseståndens påståenden. Märkvärdigt ehuru föga kändt är, att flere adelns utmärktas te personligheter och det inom båda partierna, en Axel Fersen, Karl Sparre, Essen, 1 Lektor Eberhardt var då för tiden med sin Frälseståndets historia förnämsta talemannen för denna polemik.