130 Och. slutstrofen: Farväl, min älskade! En annan, en längre natt vi ses igen. Farväl! Ännu en kyss pä pannan, och en pä dina läppar än! Sof nu, och dröm om mig och vakna vid middag; och med trogen själ tälj timmarna som jag, och sakna och brinn som jag. Farväl, farväl! Hvilken olikhet man än må finna mellan de båda älskande i Södern och i Norden, så skall man likväl ej undgå att se, huru den scen, som af Shakspeare diktats, föresväfvat Tegnér, då han diktade »Frithiofs lycka». Men ännu mera än Shakspeare har Byron, denne väldige ande, synbarligen mycket sysselsatt Tegnérs fantasi och utgjort ett stundom frånstötande, men alltid starkt fängslande föremål för hans trägna studium och eftertanke. Den rikt begåfvade, men olycklige brittiske skalden var på visst sätt en tidehvarfvets Napoleon inom diktens verld, en demonisk natur af det mest sällsamma slag, djerf, trotsig som en titan, som slungar sina eldbränder mot sjelfva Olympen. Hans själ var en vulkan, som utkastade de lågor, som förtärde honom. Kärlek och hat, himmel och helvete kämpade här mer än någonstädes i samma bröst. Man hörde hånet, hädelsen, men de vilda tonerna kunde ej alltid öfverrösta dem, som kommo från ett himmelrike. Det var ett skådespel af det mest gripande, sällsamma slag, stort, hemskt, men ej utan sin rörande ljufhet och ömhet, sådana de tränga sig fram ur djupet af ett lidande människohjerta. Stridiga elementer rörde sig ock i Tegnérs själ. Den tärande oron hade deri sin rot. Hans fysiska onda sprang säkerligen ur samma källa. Med åren växer denna oro och bryter sig mer och mer fram i hans skrifter både i bunden och obunden stil, i hvad som öfver-lemnades åt offentligheten, liksom i det, hvaraf blott den enskilda vänskapen och hans närmaste omgifning fingo del. Man må icke låta sig bedragas af den friska, hurtiga stämningen i icke få af hans dikter, ej heller af ropet på friskhet och af anloppet mot en viss sjuklighet i tidehvarfve.t eller af de lekande och spelande infall, som komma som stjernskott i natten. Han ödslade med rosor, som kastades ut i rymden, men sådana kunna ock plockas vid branten af en äfgrund och de kastas äfven på grafvar. Oss har det alltid, vid fortsatt studium af Tegnér, förefallit, som ville han för sig sjelf, liksom för andra, så vidt möjligt, dölja det glödande djup, hvarur hans rika, färgskiftande fantasis barn sprungo upp. Han bredde