131 deröfver en blomstermatta. Men den glödande lavan derunder böljar dock och ger stundom i ett plötsligt utbrott sin tillvaro till känna. Denna dolda inre strid, i förening med de rika färgerna, blomstren och friskheten på ytan, är icke det minst egendomliga och fängslande hos Tegnér. Med denna natur kunde Tegnér ej annat än djupt anslås af en Byron. Der var otvifvelaktigt någonting beslägtadt. Möjligen har ock Byron föres väfvat honom, då han diktade »Mjeltsjukan», ehuru denna dikt äfven är en frukt af hans egen lefnadserfarenhet, som här fått konstnärlig form. Innehållet är ett förtviflans skri öfver jordelifvet, men ej alldeles hopplöst, ty — »tidens hittebarn, här satt i skolen, får kanske se sin fader — bortom solen». Hade denna dikt varit ensam i sitt slag i Tegnérs skrifter, skulle man ansett den som uttryck af skaldens benägenhet att sätta sig in i hvarje mänskligt tillstånd, för att gifva det poetisk form. Men då den ande, som här blottar sig, flerstädes både på vers och prosa, liksom ofrivilligt, ånyo ger drag af samma lefnadsstrid, så får denna dikt en långt djupare betydelse för Tegnérs egen personlighet. Man ser deri ett stycke Byron. * Om denne skald har ock Tegnér yttrat sig på ett sätt, som bevisar det intresse, hvarmed han betraktade honom. Så skrifver han 1820: »märkvärdigt är det, att, ehuru Byron visar sig hata menni-skoslägtet, likväl ofta i hans skrifter en stråle af innerlig tillgifven-het och ren mensklig ömhet röjer sig för enskilda menniskor. Det är hans bättre genius, som hviskar i stormen; det är en oas i ödemarken af hans arma, plågade hjerta.» Och 1822: »Byron blir allt mörkare och mörkare; hans sinne är snart som en slocknad brand.» Så synes Tegnér oafbrutet och med stor uppmärksamhet följt gången och utvecklingen af denna blodröda, poetiska meteor, som tilldrog sig allas blickar, men slutligen sprang sönder för sin egen eld. Byrons berättande form har Tegnér användt i »Axel», der man ock * Redan Tegnérs samtid anmärkte offentligen dessa slägtdrag. (Se Stockholmsposten 1825 N:o 122.) Eget är att se, hurn Tegnér sjelf i bref 30/6 25 till v. Brinkman finner denna uppgifna likhet onaturlig, ja löjlig. Han kan ej förstå, huru likhet kan utletas mellan Byrons »demoniska natur» och hans egen »menskliga», mellan den förres »dystra verldsåsigt» och den senares »glada kanske äfven lättsinniga», mellan Byrons »svafvellågor» och hans egna »sprakande fyrverkerisolar». »Det är ju obegripligt», slutar han, »att en menniska kan låta trycka något så tanklöst.» Likväl uttrycker sig Tegnér stundoin till samma sin vän och andra så om sitt eget inre tillstånd, att det kan fullkomligt passa in äfven på Byron, ja till en del öfverensstämmer med Tegnérs egna ord om honom.