132 velat se drag ur den förres »The giaour», liksom vi på ett ställe i målningen se någon inflytelse af Byrons »Mazeppa». Vi hafva i det föregående genomvandrat främmande land, spanat bland skilda folk och i skilda tider efter Tegnérs lärare och förebilder eller de skalder, vid hvilka han synes mest fästat sig och som derföre haft mer eller mindre inflytande på hans egen utveckling och verksamhet som skald. Låtom oss nu se till, hvad vi deraf kunna spåra på nordisk mark, bland Nordens folk. Den fosterländska riktning, som utmärkte både Tegnér och Geijer, hade otvifvelaktigt fått sin väckelse och näring i deras barndoms hemlif, i umgänget med en natur, som outplånligt intryckte sina nordiska drag i deras unga sinnen, och med ett folk, som med enklare seder än vi äfven lefde ett friskare, hurtigare lif än vårt. Hvad sedermera och småningom tillkom, ökade endast fröets gro-ningskraft, uppdref växten och framkallade den rika blomningen. Vid den tid, då Tegnér växte upp och kände sina vingar lösas till poetisk flygt, stodo Svenska Akademien och de gustavianska skalderna på höjden af sin makt. Med sina åsigter och sin smak be-herskade de snart sagdt enväldigt den sköna litteraturens dyrkare i vårt land. Den praktiska lefnadsvisheten, åtminstone under den gamla akademiens senare period, då de fleste af tidehvarfvets egentlige skalder bortgått, synes här utgjort kärnan. Deraf lärodikten, satiren och senare bords- och dryckesvisan, som under enväldets mörknande dagar uppmanade till njutning af stundens förgängliga fröjder, hvilka åtminstone för ögonblicket dränkte det närvarandes sorger och betryck i den skummande bägaren. Dikten hade alltså här ett praktiskt mål, hon predikade i bästa fall det nyttiga, det kloka. Men detta är ej hennes uppgift; hon har sitt mål i sig sjelf. Thorilds stormlöpning på den fasta borgen hade väl — hvad man än må om honom säga — kommit grundfästet att skaka och undansprängt ett eller annat granitblock, men i allmänhet syntes det icke så och bakom den öppnade brechen sökte man att hålla god min. Mannen med »den guldrena enthusiasmen» blef ock snart oskadlig, då han (1793) drefs i landsflykt. Huru mäktig tidsandan, i förening med vissa dåtidens förhållanden, var i vårt land, bevisas af dess inflytelse på Fr. AL. Franzén. Han, den egentlige förelöparen och målsmannen för en ny, fri och okonstlad dikt och som i begynnelsen sjöng som fågeln i skogen, stod snart tveksam om det sanna i sin poetiska riktning och slog an toner i akademisk anda och form. Man har från ett visst håll velat söka grunden dertill i hans filosofiska studier. Men kunde de ensamma verka denna omkastning? Äfven J. O. Wallin och Tegnér