145 på dem, än att de voro korta, ty jag höll mig vid sådana högtidliga tillfällen på mitt rum och gjorde så äfven i dag. Att de i motsats mot de tidigare besöken voro af en mera fransysk natur och ej utan sin lilla affektation, tar jag för alldeles gifvet. Jag får tillägga till Mrs. L:s heder, att hon ej tycktes vara särdeles road af dem. Också förekommo de hos henne på långt när icke hvarje dag. En liten sak vill jag ytterligare nämna med afseende på alla dessa förmiddagsvisiter, så väl de tidigare som de senare, nemligen att jag vid sådana tillfällen aldrig såg någon herre komma i frack eller i något afseende hvad vi kalla »uppsträckt». I bästa fall bar han en snygg bonjour af den välkända engelska snitten och denna då alltid igenknäppt om lifvet och blott öppen öfver bröstet. Jag kan ej ens erinra mig, att jag någonsin sett en engelsman inträda i ett förmak med uppknäppt bonjour. Jag nämner denna lilla obetydlighet blott emedan hos oss förhållandet i detta afseende är alldeles motsatt. Hvad fracken beträffar och allt hvad dertill hörer, så sparas denna drägt i England till middagen och qvällen, och kallas derföre äfver »evening-dressi) (aftondrägt), liksom damernas låghalsade högtids-toalett bär samma namn. Erack på förmiddagen är alltså för engelsmannen under alla förhållanden främmande; och detta går så långt att till och med vid bröllop — hvilka som bekant alltid hållas på förmiddagen — icke ens sjelfva brudgummen är klädd i frack och naturligtvis ännu mindre någon af bröllopsgästerna. Exempelvis vill jag nämna, att då jag en gång var marskalk på ett bröllop i London, min kostym var mörkblå promenadrock med en röd blomma i knapphålet, ljusblå halsduk, hvit väst och gråa benkläder; och dermed var jag lika festligt bröllops-klädd som brudgummen sjelf. Vid 5 tiden tar jag en liten spatsertur på det landtliga E:s vackra gator och promenadplatser, och då jag härvid möter miu unge engelsman från förmiddagen, helsa vi i förbigående på hvarandra med en nickning och en rörelse med handen, ty i England är ej sed att herrar ta af sig hatten för hvarandra, och häruti gifva de oss sannerligen ett förståndigt föredöme. På promenadplatserna möter jag äfven här och der skaror af glada rosenkindade barn med deras sköterskor — men förgäfves ser jag mig om efter deras mödrar, och ännu mindre finner jag, hvad jag så ofta funnit i Sverige, en fryntlig pappa nedblickande med strålande anlete på en rad af pojkar vid sin sida. Att »få gå ut och gå med pappa» torde ock vara en fröjd som ej vankas så ofta i England som i Sverige — och naturligt, då han ju der vanligen är borta större delen af dagen.