Just som jag återkommer från min promenad, hör jag »the dressing-bell» ringa i förstugan (d. v. s. den klocka som anger att man bör kläda sig för middagen) och jag drager mig följaktligen till mitt rum. En förunderlig högtidskänsla tränger sig på mig — ------— — ja, den tränger sig, i det ögonblick jag nedskrifver dessa rader, ännu vid blotta minnet så oemotståndligt på mig, att jag måste bedja om en paus — en förberedelsens och eftertankens paus — innan jag skrider till den engelska middagen. (Forts.) N. P. ÖDMAN.